Förra veckan började vi skola in storasyster på dagis. Det går väl helt okej, pedagogerna som jobbar där är verkligen toppen och anpassar sig efter de behov våran dotter har. Hon behöver ju få tid på sig att vänja sig vid nya saker, så har det alltid varit och hon mår som bäst när hon har rutiner och vet vad som ska hända. Och rutiner har de ju på dagis, det ska bara bli en rutin att vara där. Och hon får den tid hon behöver. Vill hon gå undan så ser de till att hon får det, vill hon gå ut så följer en av pedagogerna med ut och så vidare. Hon tvingas inte till att leka med de andra barnen om hon inte vill det och det värdesätter jag jättemycket.
Men ändå får jag dåligt samvete över att länna henne när jag ändå "bara" är hemma med lillebror. Ännu sämre samvete fick jag idag när hon grät vid lämning och inte alls ville att jag skulle gå. Då kändes det i mammahjärtat. Gråten hade slutat nästan direkt när jag gått, men ändå. Separationsångest skulle jag nog vilja säga att jag har, och jag längtar till att få hämta hem henne. Men så får jag dubbla känslor, för när jag kommer och hämtar så vill hon oftast inte åka hem, och då vet jag ju att hon inte vantrivs med att vara där. Inte lätt det där.
När det gäller lillebror har han nu hunnit bli fyra månader. Vi började ge gröt direkt och börjar nu komma upp i ca en halv portion. Kanske lite snabbt, men han är extremt matglad och fick han själv välja skulle han äta fulla portioner. Dessutom var vi tvungna att göra något. Amma 1ggr/timme varje natt funkar liksom inte i längden och flaska vägrar han att ta så att ge ersättning till natten funkar ju inte. Nu med lite gröt till kvällen så ammar vi bara 3 ggr/natt vilket är stor skillnad! Han försöker ta sig framåt när han ligger på mage, men än så länge går det bara bakåt och runt, men det dröjer nog inte länge innan vi får jaga efter honom. Ännu mer ångest, han växer ju alldeles för fort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar