Dags att avsluta

Jag har kommit fram till att inte fortsätta blogga. I alla fall inte på denna blogg. Jag startade den här bloggen för att ha en plats att ventilera mina känslor på när vi var mitt uppe i behandlingarna. Den har hjälpt mig mycket och även ni som läser har uttryckt att den hjälpt även er. Jag kommer inte lägga ner bloggen, den kommer finnas kvar att läsa, men vi ska som vi känner nu inte ha fler barn. Och den här bloggen är inte tänkt som en blogg om familjelivet. Kanske startar jag en ny blogg som handlar om vårat liv med storasyster och lillebror, men just nu har jag inget behov av och heller ingen önskan om att blogga.

Tack för den här tiden bloggen, och tack till er som läst och lämnat små kommentarer.

PCO-tankar.

Funderar lite över min PCO för ovanlighetens skull (nu när vi bestämt att vi inte ska ha fler barn så känns den inte längre som någon stor grej). Känner väl mest att det ska bli spännande att se om mensen kommer igång nu efter två graviditeter. Fick ju faktiskt 2 ägglossningar efter att storasyster föddes. Visserligen med typ 4 månaders mellanrum, men fler än jag tidigare haft utan medicinsk hjälp. Tror inte jag får ägglossning och mens innan jag slutat amma i vilket fall så tidigast efter nyår. Har i alla fall inga hormoner i kroppen som påverkar eftersom jag valde kopparspiral som preventivmedel. Så kommer det igång är det tack vare kroppen själv inget annat.

Som sagt spännande att se, men också väldigt skönt att jag inte längre har fokus på basal kroppstemperatur, livmodersekret, ägglossning och mens. Det tog ju faktiskt upp en stor del av mitt liv under de år vi försökte bli gravida.

Ångesten hos en småbarnsförälder

Det blir ganska glest mellan inläggen tyvärr. Jag känner ofta att jag skulle behöva skriva av mig lite, men tiden finns inte riktigt.

Förra veckan började vi skola in storasyster på dagis. Det går väl helt okej, pedagogerna som jobbar där är verkligen toppen och anpassar sig efter de behov våran dotter har. Hon behöver ju få tid på sig att vänja sig vid nya saker, så har det alltid varit och hon mår som bäst när hon har rutiner och vet vad som ska hända. Och rutiner har de ju på dagis, det ska bara bli en rutin att vara där. Och hon får den tid hon behöver. Vill hon gå undan så ser de till att hon får det, vill hon gå ut så följer en av pedagogerna med ut och så vidare. Hon tvingas inte till att leka med de andra barnen om hon inte vill det och det värdesätter jag jättemycket. 

Men ändå får jag dåligt samvete över att länna henne när jag ändå "bara" är hemma med lillebror. Ännu sämre samvete fick jag idag när hon grät vid lämning och inte alls ville att jag skulle gå. Då kändes det i mammahjärtat. Gråten hade slutat nästan direkt när jag gått, men ändå. Separationsångest skulle jag nog vilja säga att jag har, och jag längtar till att få hämta hem henne. Men så får jag dubbla känslor, för när jag kommer och hämtar så vill hon oftast inte åka hem, och då vet jag ju att hon inte vantrivs med att vara där. Inte lätt det där.

När det gäller lillebror har han nu hunnit bli fyra månader. Vi började ge gröt direkt och börjar nu komma upp i ca en halv portion. Kanske lite snabbt, men han är extremt matglad och fick han själv välja skulle han äta fulla portioner. Dessutom var vi tvungna att göra något. Amma 1ggr/timme varje natt funkar liksom inte i längden och flaska vägrar han att ta så att ge ersättning till natten funkar ju inte. Nu med lite gröt till kvällen så ammar vi bara 3 ggr/natt vilket är stor skillnad! Han försöker ta sig framåt när han ligger på mage, men än så länge går det bara bakåt och runt, men det dröjer nog inte länge innan vi får jaga efter honom. Ännu mer ångest, han växer ju alldeles för fort.

Konsten att natta 2 barn

Min sambo jobbar ju treskift. Förmiddag 05:45-13:45, eftermiddag 13:45-21:45 eller natt 21:45-05:45. Helger jobbar han antingen 06-18 eller 18-06. Detta innebär att jag ofta är själv med barnen och måste fixa nattningen själv.

Det har faktiskt gått över förväntan. Mycket tack vare att storasyster slutat sova på dagen och är riktigt trött vid läggning. Hon somnar oftast på 5-10 minuter vid 19-tiden medan jag läser saga för henne. Lillebror har ofta somnat strax innan, annars ligger han på min arm och somnar även han till sagan. Underbart med en nattning som inte innebär gråt och skrik :-)

Men så vissa kvällar (som tur är väldigt sällan) blir det som igår. En trött och allmänt irriterad mamma som ska försöka få en övertrött lillebror med magknip att ligga tyst och somna på armen medan hon läser saga för den ännu tröttare storasystern. Kan bara sluta i gråt och dåligt samvete. Lillebror grät och tjorvade vad jag än gjorde vilket gjorde storasyster ledsen för att hon ville att mamma skulle läsa saga så att hon kunde sova. Gråt från två små barn gjorde mig superstressad och tillslut skrek jag på lillebror "vad är det som är fel!) vilket ju bara gjorde honom mer ledsen. Inte så smart såhär i efterhand. 

Tillslut rapade han och slocknade därefter av utmattning på min arm. Då somnade storasyster på 5sekunder.  Och kvar satt jag och kände mig som världens sämsta mamma som skriker på en 4 månader gammal bebis, och därmed gör nästan 2åringen ledsen och orolig innan sovdags. Bett båda barnen om förlåt en miljon gånger och lovat att aldrig mer skrika på dem. Ett löfte som antagligen kommer att brytas. Men inte idag i alla fall. Idag var nattningen lugn och harmonisk. Inget skrik eller gråt från någon av oss. Ikväll känner jag mig som en bra mamma, även om jag fortfarande mår dåligt över gårdagen.

Fibromyalgi eller bara stressad?

Min mamma har fibromyalgi och mår till och från väldigt dåligt av den. Har varit sjukskriven nu i snart två år på grund av smärta, äter x antal tabletter per dag mot smärtan. Det har sedan hon fick diagnosen för ett antal år sedan varit min skräck att själv drabbas. Och nu är jag rädd för att jag har drabbats.

Sedan någon vecka efter att lillebror föddes har jag haft ont under fötterna på morgonen när jag gått upp. En väldigt speciell känsla. Det känns liksom som att fötterna är svullna, fast de inte är det, och att det är som kuddar under fötterna. Och när jag ställer mig upp så känns det som tusen nålar i fotsulorna. Oftast släpper det av efter några minuter. Senaste veckorna har det dock blivit värre. Det gör ont under fötterna även när jag ligger ner, och smärtan känns även upp i underbenen. Mina myrkrypningar har också blivit värre. Sedan några dagar tillbaka har samma smärta även börjat komma i handflatorna. Mitt humör är värre än någonsin och jag tänder till och blir arg direkt. Och hjärtat slår extraslag titt som tätt.

Nämnde alla dessa symtom för mamma som svarade med att jo det låter ju som det hon hade i början. Framförallt symtomen från ben och fötter. Enklaste vore ju att bara ringa VC och be om ett läkarbesök. Men jag är rädd. Rädd för att inte bli tagen på allvar, men även för att få en eventuell diagnos. Kanske är jag bara stressad av livet som tvåbarnsmamma och allt det innebär. Även om jag själv inte tror att det är hela problemet. Jag borde ringa. Och antagligen kommer jag att göra det. Jag måste bara övertala mig själv till att det är det smartaste att göra.

Sova på natten?

Just nu sover jag superdåligt. Lillebror är inget stort fan av att sova i sin egen säng. Han vill helst ligga tätt intill mig. Med storasyster var jag helt inne på att hon skulle sova i sin egen säng och hon gjorde det utan några problem. Nu har jag mer tänkt att om det innebär att vi får sova på natten så får han gärna ligga hos mig. Och det har funkat bra, tills för några veckor sedan. Dels så äter han 4-5gånger per natt och de nätter.han inte gör det vaknar jag med cirka en timmes mellanrum för att se att han fortfarande andas.

Så nä, just nu känner jag att jag gärna skulle ha honom sovande i sin egen säng här bredvid. Största problemet är att han är extremt lättväckt så det är nästan omöjligt att flytta över honom från min säng till hans efter amning. Antingen vaknar han eller så blir han orolig och ligger och snurrar fram och tillbaka så att jag ändå inte kan sova.

Alldeles för länge sedan

O herregud vad längesedan det är jag skrev något härinne. Dagarna bara försvinner och tyvärr blir bloggen lidande.
Lillebror har redan hunnit fylla hela 3månader. Han är en väldigt glad och nöjd bebis. Kan ligga i sitt babygym, eller sitta i babysittern hur länge som helst så länge man pratar med honom med jämna mellanrum. Han bjuder på många leenden och pratar gärna med oss. Men nattetid vill han ligga nära sin mamma och har svårt att komma till ro i sin egen säng trots att den är precis bredvid våran. Han är på många sätt raka motsatsen till hur hans storasyster var som bebis. Och han har mycket mindre rutiner än sin syster. Det är först nu som sömnen börjat ordna upp sig. Och det är inte sällan vi spenderar nätterna med amning 1 gång per timme istället för att sova. En hungrig liten kille helt enkelt. Men det är nog inte så konstigt, för så liten är han ju inte. Vid 3 månaderskontrollen vägde han 6730g och var 66,5cm lång. Precis som sin syster vägrar han flaska så den här mamman har fått ställa in flera planerade roligheter för att istället stanna hemma och agera mjölkbar, men det är ju en begränsad tid så jag står ut.

Storasyster är fortfarande trotsig som få, särskilt mot mig, men jag tror faktiskt det börjar lugna sig lite. Hon utvecklas så snabbt nu. Särskilt språkligt. Det spottas ut nya ord varje dag och hon säger nu treordsmeningar. Vi potttränar för fullt, men där går det lite sakta, men nu när hon fått egna trosor tycker hon det är riktigt roligt så snart tror jag hon är torr dagtid iallafall.  Vi bytte till juniorerna för en månad sedan och i och med det valde hon att sluta sova dagtid. Hon blir trött på eftermiddagen och gnäller en del, men nattningarna är nu enkla och utan bråk. Kl 19 lägger hon sig med napp och snuttefilt, sen läser jag saga och hon somnar inom 5minuter. Underbart. Hon vaknar fortfarande på natten  och kommer över till våran säng, men helt ärligt är det bara mysigt. Snart börjar hon på dagis. 2november börjat inskolningen. Jag tror det blir toppen för henne att få några timmar med aktiviteter och att få leka med andra barn. Sen tycker jag att det är jobbigt att någon annan ska ha hand om min skatt, men jag överlever nog.

Jag kämpar på med gravidkilona. Nu väger jag 75,6kg så det går framåt. Skulle antagligen gå ännu snabbare om jag bara kom ut och rörde på mig. Men  har haft lite otur med motionen. Började jogga och det kändes superbra, men så pajade min ena fot så jag knappt kunde gå på 2 veckor och när den väl blivit bra fick jag ett nageltrång på ena tån med kraftig inflammation så kunde inte ha några skor på mig. Nu har det läkt så ska väl börja om igen.

Ja det var ju en liten uppdatering iallafall och jag hoppas att jag lyckas hålla igång bloggandet framöver.

Nu är det dags...

...att ta tag i gravidkilona. Vågen visar idag 81,6kg. Alltså 12,2kg att bli av med. Kommer börja försiktigt med barnvagnspromenader och sen öka successivt.  Har även skaffat appen "mammamage" och kommer att köra de övningarna för att stärka magmusklerna. Kommer även försöka dra ner lite på fikabröd och godis, men i övrigt kommer jag äta som vanligt.

Här kommer lite magbilder post graviditet

Stressad kropp?

Det blir dåligt med uppdateringar här för tillfället. Det hinns helt enkelt inte med mellan allt annat i vardagen. Förhoppningsvis blir det annorlunda när vi fått till lite rutiner. Fram tills dess fokuserar jag på att inte gå under av trötthet.

Storasyster och lillebror är inte synkade när det gäller sömnen. Lillebror är vaken när storasyster sover på dagen så ingen möjlighet dagtid att ta igen sömnen som går förlorad nattetid i och med matningen av lillebror. Dessutom har storasyster börjat vakna på natten. Inte bara vakna till och somna om när hon fått nappen utan hon vaknar och sen tar det några timmar innan hon somnar om igen. Tror definitivt det är en reaktion på att hon fått en lillebror.

Som pricken över i blev dessutom lillebror genomförkyld natten till fredagen,vilket inneburit att han inte sovit mer än någon timme åt gången eftersom han täppt igen i näsan och haft en del segt slem att hosta upp. Nu verkar den dock vara på väg att gå över, bara lite snörvlig ibland och hostar någon enstaka gång.

Det märks att storasyster tycker det är jobbigt att ha fått en lillebror. Hon är jättegullig mot honom och vill pussa och klappa på honom, men om jag eller sambon håller lillebror och gosar med honom ser man sorgen i hennes ögon. Och ja det är verkligen sorg. Och det gör så ont i mammahjärtat att se det. Det märks även i hennes humör. Större delen av dagarna så är hon ledsen eller arg. Hon får just nu hemska utbrott över minsta lilla sak, och gör allt det hon inte får, bara för att få uppmärksamhet. Vi försöker att bemöta det med lugn och ge henne egentid med oss, men ibland är det riktigt svårt. Särskilt för mig, jag kan ju inte bara låta bli att mata lillebror till exempel. Men vi gör vårt bästa. Framförallt försöker vi att inte skälla på henne. Hon måste ju få känna att hon fortfarande är lika älskad som innan lillebror föddes.

Och tydligen måste jag försöka ta det lite lugnt. Min kropp sa ifrån i helgen. Runt lunch på lördagen började mitt hjärta slå oregelbundet. Eller det känns som att det hoppar över slag, fast egentligen så är det extraslag (VES) som gör att det ordinarie hjärtslaget fördröjs. Ofarligt, men väldigt obehagligt. Har haft så förr, men då har det varat i någon minut och sen gått över. Den här gången gick det inte över. Så vid kl 20 när det fortfarande inte slutat tvingade mig sambon att ringa 1177. Fock dock lugnande besked, men uppmaningen att söka akut om jag fick yrsel, svimningskänsla, andfåddhet eller bröstsmärtor. Sjuksköterskan jag pratade med trodde att kroppen är stressad, dels efter förlossningen och på grund av sömnbrist. Och så kan det säkert vara, och stressen av att ha två små barn som skriker.  Tillexempel vid nattningen av storasyster känner jag mig stressad över att lillebror kanske börjar skrika precis när hon håller på att somna och därmed väcker henne igen. Så har sedan i lördags försökt att ta det lugnt och inte stressa upp mig över allt. Har väl gått så där. Och hjärtat har fortsatt hoppa. Söndagen var det hela dagen, igår lite mindre och idag bara någon enstaka gång så förhoppningsvis försvinner det snart.

Förlossningsberättelse

Nu är den äntligen färdig, berättelsen om när vår lilla prins kom till världen.

Kl 04:16 26/6 väcks jag av storasyster som ropar efter mamma. Tänker då att "nähä ingen bebis idag heller". Försöker få storasyster att somna om i vår säng, vilket inte alls går. Hon tycker helt enkelt att det är morgon. Men jag vägrar gå upp så tidigt  så vi ligger kvar och myser istället. Har sedan jag vaknade haft ganska mycket sammandragningar och 05:15 får jag den första som gör lite ont. Sen fortsätter de komma med jämna mellanrum, tror att det var typ 10 minuter emellan dem då. Under den första timmen blir de kraftigare och ondare och när sambon kommer hem från nattjobb vid 06:15 säger jag att jag tror att bebisen är punktlig. Sambon svarar med att det är bäst jag sover lite då. Väck mig om det är dags.

Vankade sen runt här hemma med värkar som kom med 3-10minuters mellanrum. Och de gjorde så mycket ondare än med storasyster. Men eftersom de inte kom jättetätt så var jag ganska säker på att det inte var dags att åka in än på länge. Men att ta hand om en extremt trotsig och lite trött storasyster samtidigt som jag försökte andas mig igenom värkarna var inte det lättaste. Sambon vaknade runt lunchtid tror jag det var och tyckte att jag verkade ha så ont att vi borde åka in. Det tyckte inte jag, det gick bra att andas igenom fortfarande och det kunde fortfarande gå tio minuter mellan varje värk.

Så vi gick ut i trädgården, sambon lekte med sin bil och jag jagade storasyster mellan värkarna. Runt kl 14 blev värkarna ännu kraftigare och strålade ner i låren och kändes rejält bak i ryggen. Men de kom fortfarande med samma mellanrum så jag hävdade envist att det inte var dags att ringa förlossningen. Sambon började dock bli lite nervös för att vi inte skulle hinna in. Så jag sa till honom att packa det sista till BB-väskan och det som var kvar att packa i storasysters väska och packa in det i bilen. Mest för att han skulle ha något att distrahera sig själv med. Strax efter kl 15 kände jag att det inte funkade att vara hemma längre. Värkarna gjorde alldeles för ont. Så jag ringde förlossningen och vi var välkomna in. Åkte hemifrån vid 15:30 cirka, tog en tur förbi Ica för att handla lite gott att äta och sen åkte vi till svärföräldrarna och lämnade av storasyster. Under bilfärden ökade värkarna i intensitet och kom även lite tätare, cirka 4 minuter emellan. Promenaden från parkeringen in till förlossningen tog ganska mycket längre tid än vad den sträckan brukar göra om man säger så.

När vi kom in på förlossningen (vi skrevs in kl16:19) möttes vi av vår barnmorska. Jag gillade henne direkt, hon kändes så lugn och erfaren (visade sig att hon jobbat i 36år). Fick lämna urinprov,  vägdes in på 94,5kg och sedan var det dags för CTG. Hade nu 3värkar på 10minuter och var öppen 4cm så med andra ord var vi förbi latensfasen och inne i den aktiva fasen. Smärtlindring diskuterades och jag framförde mitt önskemål om lustgas och Eda,  vilket jag skulle få.

Efter att ha legat ett tag med CTG kom barnmorskan in igen. Tydligen rörde sig lillebror för mycket så det gick inte att avläsa hjärtrytmen rätt så hon ville sätta skalpelektrod.  Visst sa jag. Hon ville dock förbereda allt för Eda innan då det kan gå fort när hon tagit hål på hinnorna och vattnet gått. Skönt tänkte jag. Nål sattes, prover togs,dropp hängdes och så sattes skalpelektroden. Enligt förlossningsjournalen var kl 17:09 när hinnorna togs. Kom bara pyttelite vatten då lillebror var ordentligt fixerad. Så skulle jag få ligga med CTG ytterligare en stund för att se hjärtrytmen i förhållande till värkarna.

Efter en stund sa sambon att nu har det ju inte kommit någon värk på länge och jag höll med, men precis då kände jag att en värk startade. Och den värken var hemsk. Det var som att det small till i magen och den blev jättestark och det strålade något hemskt ner i låren, fanns inte en möjlighet att ligga stilla. Tryck på larmknappen sa jag till sambon när värken ebba ut, jag måste ha smärtlindring! Jag fick lustgas och barnmorskan sökte narkosen för Eda.

Sen började värkarna komma tätt och de var extremt jobbiga. Barnmorskan kom in och meddelade att det skulle dröja cirka 15 minuter innan narkosen.skulle komma. Då tänkte jag att det kommer inte att bli någon Eda. Barnmorskan undrade om jag ville prova att stå på knä lutad mot sängryggstödet eftersom det ibland kunde göra att värkarna kändes mindre intensiva. Jag var beredd att prova vad som, men precis när jag skulle vända mig så kom ännu en värk och när barnmorskan såg hur ont jag hade ville hon undersöka mig igen för hon tyckte det verkade gå väldigt snabbt nu. Och jo då jag var öppen 8cm och började nu känna lite lätt att jag ville krysta.

Ställde mig på knä och fick direkt en värk som nog var första krystvärken och efter den brände det i hela underlivet. Här fick jag lite lätt panik och tappade kontrollen helt över andningen. Hörde i bakgrunden barnmorskan uppmana mig att ta det lugnt och andas i masken, men den jag fokuserade på var sambon som satt vid mitt huvud och sa samma sak. Hade även lyckats få tag i hans ena finger som jag nog halvt krossade. Hörde barnmorskan säga att om du vill krysta så krysta för nu kommer bebisen. Enligt förlossningsjournalen var klockan 17:50 när krystvärkarna började. Första värken kom huvudet och andra värken var han ute, kl 17:53. Och all smärta bara försvann. Eller egentligen vet jag inte om jag kan säga att krystvärkar gör ont. Enligt mig är det ner en så otrolig kraft, som man inte på något sätt kan motarbeta. Kroppen säger krysta och det gör man.

Så här i efterhand upplever jag förlossningen som jättebra. Jag var trygg och kände mig bekväm med barnmorskan, trots att jag inte fick min Eda. Det ända var att det var lite svårt att fatta att han var född. Allt gick ju så snabbt.

Efteråt var jag inte alls så trött som efter att jag krystat i 30 minuter när storasyster föddes, jag brast inget denna gång och träningsvärken som jag fick sist gjorde sig inte påmind denna gång. Känns faktiskt som att jag återhämtade mig supersnabbt.

Han är här!

Lillebror visade sig vara punktlig, och ha bråttom ut. 17:53 föddes han efter 2krystvärkar. Vi kom till förlossningen kl 16:19, kl 17:09 sattes skalpelektrod och därmed gick ju vattnet. Skulle fått eda men så fort vattnet gått gick det fort, fort, fort. Från 4cm öppen till 10cm på ca 30minuter. 17:50 startade krystvärkar och sen kom han efter 3 minuter. 4130g tung och 55cm lång. Och vackrast i hela världen!

En utförligare förlossningsberättelse kommer så småningom.

BF

Dagen är här och sedan kl 05:15 ser det ut så här hos oss:

Håll tummarna för att det är på riktigt!

2 dagar kvar

Nä jag räknar inte ner :-) Idag har jag försökt att städa ut honom. Storstädat hela köket, lister, skåp, ugn, ja allt är nu skinande rent. Och jag har ont i ryggen... Men lillebror är kvar därinne och riktar med jämna mellanrum hårda små fötter upp mot min högra revbensbåge.  Som tur är har han ännu inte lyckats få in någon träff, men obehagligt är det.

4 dagar kvar

Inget är som väntans tider. Men tycker faktiskt inte att det är så jobbigt längre. Nu är det mer spännande, när och hur ska det starta? Har av någon anledning fått för mig att det ska starta med att vattnet går. Varför vet jag inte.

Sitter just nu och väntar på att storasyster ska somna. Hon är inte så jättelätt att få och somna nu för tiden. Ibland tar det två timmar innan hon somnar. Men för det mesta är det inte att hon är ledsen. Utan hon testar väl mest om vi ska ge upp och låta henne vara uppe med oss. Hon har lärt sig väldigt många nya ord på sista tiden, bland annat har hon lärt sig att säga bajs. Och hon är väl medveten om att om man bajsat så måste man byta blöja, vilket ju betyder att vi måste ta upp henne ur sängen. Så nu ropar hon bajs, bajs, bajs flera gånger per kväll. 2 gånger har det faktiskt funnits bajs i blöjan så det går ju inte att strunta i att kolla. Men hon är ju så söt så det går inte att bli irriterad på henne. Eller jo, när hon för 511:e gången slängt ut napp och snuttefilt ur sängen och står och ropar bapp! och Usse! då blir jag lite irriterad. Eller ganska mycket irriterad om jag själv är trött. Men försöker då att påminna mig själv om att det går över. För det gör det ju. Detta är ju en fas som de går igenom. Jag kallar det trots, men egentligen är det väl mer en lärofas för henne. Hon testar och testar igen för att se om reaktionen blir densamma varje gång. En sak är i alla fall säker, jag älskar henne mer och mer för varje dag, även när hon driver mig till vansinne.

Lite mer uppdatering om graviditeten då. Ja förutom att lillebror inte verkar vilja komma ut händer det väl inte så mycket. Idag har jag haft ont i snippan och bäckenbotten och när jag böjt mig framåt känns det som att han ska ploppa ut. Så antar att han fixerat sig och trängt ner ordentligt i bäckenet. Sammandragningarna är rejäla och gör ont, men är inte alls regelbundna och så känns det som att mina magmuskler ska gå itu, framförallt i nedre delen av magen. Ont som fan om jag reser mig för fort.

Vem vet, kanske är det inatt det startar.

39+0

Trodde aldrig att jag skulle vara gravid så här länge. Var helt säker på att lillebror skulle komma tidigare. Men icke, och det känns inte som att han kommer att titta ut de närmaste dagarna. Men konstigt nog så stör det mig inte lika mycket längre. Jobbigast var det när vi passerade 38+4, vilket väl beror på att det var då storasyster föddes. Men nu känns det ändå helt okej att fortfarande vara gravid. Han kommer när han kommer. Tror mycket beror på att mina gravidkrämpor plötsligt i stort sett försvunnit. Foglossningen känns knappt längre (för att han fixerat sig?), bara lite öm i blygdbensfogen på morgonen, jag får sova på nätterna, vaknar bara 2 gånger för att gå på toaletten, behöver inte längre en miljon kuddar i sängen för att ligga bekvämt, halsbrännan finns kvar, men håller sig någorlunda lugn så länge jag skippar kaffet. Däremot har jag sedan igår ont i mitt högra bröst. Sådär superont som det kan göra när brösten är proppfulla med mjölk, fast nu utan mjölk.


Dagens mage

Magen känns mindre än för en vecka sedan, men vet inte om det är någon skillnad egentligen. Men har nog tappat en del av vätskan jag samlade på mig förra veckan, vågen visar nämligen bara 93,1kg idag, alltså -0,6kg på en vecka, så det kan ju ha försvunnit en del från magen av det. Återstår att se om detta blir den sista magbilden denna graviditet.

38+0

Vecka 39är här och bebis är kvar inne i magen. Inga tecken på att han vill komma ut de närmaste dagarna. Den underbara sommarvärmen hjälper inte direkt mot svullnaden i ben, fötter och händer, men jag njuter ändå. Har gått upp 1,6kg på ett dygn vilket känns så där roligt. Igår visade vågen 92,1kg och idag 93,7kg...

Är på riktigt trött på att vara gravid nu. Så lillebror du är så välkommen ut nu!

Dagens mage

Halsbränna

Sedan 2 dagar tillbaka har jag halsbrännan från helvetet. Inte bara på kvällen som tidigare utan hela dagen från frukost och framåt. Och inget hjälper, eller jo att låta bli att äta hjälper, men det är ju ingen vidare bra lösning när man är höggravid. Så kom ut nu lillebror!

37+3

Nu går verkligen dagarna sakta så sakta. Längtar ju så himla mycket efter lillebror. 17 dagar till BF idag. Och jag har fått känslan av att lillebror stannar kvar i magen i 3 dagar efter BF. Visst har jag riktigt kraftiga sammandragningar/förvärkar som verkligen pressar neråt, men tror helt enkelt inte på att det leder någonstans. Har ju inget att jämföra med egentligen. När jag väntade storasyster fick jag dessa kraftiga förvärkar först några dagar innan det startade på riktigt. Nu har de ju kommit och gått i en vecka så verkar hopplöst. Samtidigt som det är extremt segt och långsamt att bara gå och vänta på att det ska starta så är det ju också väldigt spännande. För när som helst kan det ju faktiskt ske. Kanske inatt, vem vet. Men som sagt jag tror på 29/6.

Magen vecka 37+0

Nu är den verkligen låg. Känns som att den hänger nere vid knäna ibland. Och tungt för ryggen är det. Vikten har verkligen skjutit i höjden senaste veckorna och vi närmar oss med stormsteg 30kg även denna graviditet. 91,4kg visade vågen i lördags, alltså 22kg plus sedan ägglossningen. Men konstigt nog stör det mig inte så mycket. Tycker inte att det syns att jag gått upp så mycket och klarade jag av att bli av med 30kg sist så ska jag väl klara det den här gången också. Dessutom tror jag mycket är vätska och den brukar ju försvinna av sig själv inom några dagar. Inte heller de fula bristningarna jag fått på hela nedre delen av magen stör mig så mycket som jag trodde det skulle göra. Kanske kommer att göra det sen när magen går tillbaka. Återstår att se. 

Det händer en del på bara några veckor. Stor skillnad bara mellan vecka 36+0 och 37+0, som sagt är magen riktigt låg nu.

Ingen bebis än

Nä lillebror trivs bra därinne i magen. Men ikväll är förvärkarna tillbaka igen. Har annars varit lugnt med dem sedan jag skrev sist. Sammandragningar har jag haft, men inget som gjort ont. Men nu är de kraftiga och gör lite ont igen. Beror väl på att jag idag knappt varit stilla. Har varit ute på (långsam) promenad med mitt lilla hjärta, krattat ut jord, städat, hängt upp gardiner, skruvat upp en hylla och lite till. Och jo jag hoppas ju att alla dessa aktiviteter ska bidra till att förlossningen snart kommer igång.

Jag är redo nu känner jag. BB-väskan är packad och övernattningsväskan till storasyster är också redo. Så kom ut nu lillebror.

Förvärkar och nybliven moster

Idag föddes en liten flicka. Min syster som var beräknad en dag efter mig fick sitt andra barn idag. Hon fick havandeskapsförgiftning så blev igångsatt. Nu längtar jag efter att få träffa den lilla, men även efter att få träffa våran lilla bebis som fortfarande trivs bra inne i magen.

Men igår kväll trodde jag nästan att förlossningen skulle starta under natten. Fick vid 19:30 regelbundna, kraftiga sammandragningar som till och från gjorde rejält ont. De fortsatte i flera timmar med ungefär 4min mellanrum och höll i sig cirka 1 minut varje gång. Men framåt midnatt lugnade de ner sig igen. Har känt av enstaka sammandragningar under dagen, men inget regelbundet.  Fram tills nu. De är inte lika täta.som igår kväll, men regelbundna och kraftiga. Och det känns som att det trycker neråt vid varje sammandragning. Magen ser ut som en strut när de är som kraftigast. Spännande. Tror inte jag går tiden ut i alla fall. Magen har sjunkit massor och det känns som att lillebror slår i huvudet varje gång jag sätter mig ner. 37+0 på lördag så då räknas det ju som fullgånget så då kan han få komma

36+0

Ingen vidare uppdatering här inne. Har inte haft någon lust att blogga och då är det bättre att inte skriva något. Men vill ändå uppdatera gravidstatus, framförallt för att kunna gå tillbaka och läsa senare. Man glömmer ju så snabbt.

Magen 35+0

Magen 36+0

Jag är ärligt talat trött på att vara gravid. Eller mest är jag trött på foglossningen som gör att jag knappt kan vända mig i sängen längre, trött på att springa på toaletten varannan timme nattetid, trött på att inte kunna böja mig ner och plocka upp något jag tappat på golvet (jo jag kan, men ser ut ungefär som en giraff som försöker nå ner att dricka vatten), trött på att inte kunna bära på storasyster så mycket som hon vill bli buren. Men det jag inte är trött på och som väger upp det onda är att känna lillebror sparkar och rörelser. Finns inget mer fantastiskt, så även om jag längtar efter förlossningen och det där ögonblicket när jag får upp honom på bröstet så vill jag egentligen inte att graviditeten ska ta slut. 

I övrigt känns det som att lillebror ibland ska trilla ut när jag lyfter storasyster eller tar i på annat sätt. När jag var hos BM sist så var han ju nästan fixerad och jag tror att han nu är ännu längre ner. Magen är i alla fall mycket lägre. Om jag får önska när han ska komma så vore 13/6 ett bra datum. Då är vi 38+0 och så skulle det vara lite kul om båda barnen var födda den 13:e. Men jag vet att han kommer när han är redo. 

Annorlunda

Den här graviditeten är verkligen inte som den förra. Den här graviditeten gör ont! Mitt bäcken känns som att det ska falla sönder på kvällarna. Ryggen likaså. Och jag är så osmidig!  När jag väntade storasyster upplevde jag det aldrig så. Hallå liksom, när värkarna startade ställde jag mig i duschen, slängde upp en fot mot duschväggen och rakade benen. Det var i vecka 38+3. Nu är jag i vecka 34+6 och kan med nöd och näppe nå mina underben med rakhyveln. När jag väl fått upp foten mot duschväggen får jag ta ett djupt andetag, andas ut, böja mig fram och dra 2 snabba drag med hyveln. Sen räta upp mig igen för att andas. Tur att det inte är så lång tid kvar. Raka benen är ju inte livsviktigt, men med en snart 1,5-åring är det bra om man kan plocka upp farliga saker som man tappar på golvet.

Nej, nej, nej och nej...

Det är nog de ord som hörs mest här hemma just nu. Inte bara från mig och sambon utan även från storasyster. Hon är nog faktiskt den som säger det mest. Det är hennes svar på allt, även på det som hon egentligen menar ja på. Lite svårt att veta vad hon vill ibland med andra ord. Förutom ordet nej så börjar det komma fler och fler ord. Vissa förstår man direkt vad hon menar, medan hon andra gånger hittar på ett eget ord för något. Jag och sambon förstår ju vad hon menar, men inte alla andra. Ett exempel är dessa tre ord som hon använder väldigt ofta; isse, tusse och issa. De betyder ju självklart kisse, snutte och sitta. Det tog ett tag innan vi lärde oss höra skillnad på dem, för när hon säger dem låter det väldigt lika och för den ovana låter de alla tre som issa.

Andra ord som hon nu säger är:
Titta
Nej och näe
Pappa
Mamma
Brumbrum (Bil eller annat motorfordon)
Bäpple (äpple)
Auau (mjaumjau)
Avav (vovvov, hund)
Oj
Ajaj
Hohoho (apa)
Mmmm (ko)
Hej å (hej då)
Blä
Gurrka
Anan (banan)
Amnam (mat, gott)

Vet inte hur stort ordförråd de ska ha som nästan 1,5-åringar, men jag tycker det känns helt okej. Hon pratar ju mycket mer än bara de här orden, men inga ord som vi har lyckats koppla ihop med vad de betyder utan då sker den mesta kommunikationen med gester och att hon pekar och visar.

Förutom språket så märks det att hon utvecklas väldigt mycket just nu både fysiskt och psykiskt och hon testar gränser till max. En väldigt jobbig tid måste jag säga, både för oss föräldrar och för henne själv. Hon blir så frustrerad när hon försöker förmedla något och vi inte förstår vad hon menar. Och hon blir så arg när hon inte får göra som hon vill. Och jag kämpar med att inte bli arg. Hon måste ju få testa, och sånt som är farligt måste jag förklara varför hon inte får göra. Att bara säga nej eller bli arg efter att ha sagt nej 1 miljoner gånger om samma sak hjälper ju inte. Då förstår hon inte varför och gör om och om och om. Oftast kan jag behålla lugnet, men ibland blir det mindre bra. Tålamodet tryter och det slutar med att jag blir arg och skriker istället. Men jag gör mitt bästa vilket jag försöker påminna mig själv om hela tiden. Och så försöker jag komma ihåg att jag inte är någon superwoman utan bara en helt vanlig människa som försöker så gott hon kan. Sambon har nog ännu svårare än jag att ta trotsen. Han blir arg direkt, men samtidigt så är det ju inte han som är hemma mest så han har svårt att arbeta fram ett bra sätt att hantera det på. Jag som är hemma med storasyster i stort sett dygnet runt börjar ju nu lära mig vad som funkar och inte funkar. Dessutom har jag fler bekanta som har barn i ungefär samma ålder som jag kan ventilera med och få råd från. Sambon har ju inte det nätverket på samma sätt. Vi får helt enkelt försöka komma ihåg att det är en övergående fas.

I och med att hon får mer och mer egen vilja så har det också blivit svårare att natta henne på kvällen. Det är mycket nej när vi säger att det är dags att sova och det är mycket "mamma! pappa!" inifrån hennes rum. Men inte någon gråt som tur är. Det är mest att hon protesterar och testar om vi kommer att ge med oss och låta henne komma upp. Så nu tar nattningarna cirka 1 timme, men samtidigt så kan vi sitta i vardagsrummet och behöver inte vara inne hos henne. Jag går in då och då och talar om att det är sovdags och säger godnatt. Och oftast somnar hon av sig själv efter ett tag. Tror det påverkar ganska mycket också att det är så ljust på kvällarna så hon har svårt att förstå att det är kväll. Ska till IKEA med en vän imorgon så då ska jag se om jag hittar någon mörkläggande rullgardin, för den som vi har nu stänger inte ute något ljus alls.

Vi har även börjat lite smått med pottträning. Inget superseriöst ännu, men i alla fall så att hon ska börja vänja sig vid pottan och kanske börja koppla ihop den med att kissa och bajsa. Jag har gjort så att jag brukar fråga i samband med blöjbyte om hon vill sitta på pottan. Ibland vill hon och ibland protesterar hon vilt. Och vill hon inte så slipper hon. Försöker även ha lite koll på om hon visar tecken på att bajsa och när jag ser dem brukar jag fråga om hon vill prova att sitta på pottan. Oftast är svaret nej. Men några gånger har hon satt sig på pottan utan att jag frågat, visserligen med både byxor och blöja på, men då har jag kunnat ta av dem och det har de flesta gångerna kommit antingen kiss eller bajs i pottan. Är väldigt noga med att berömma varje gång hon gått på pottan och hon blir väldigt stolt då. Och på samma sätt är jag väldigt noga med att inte tvinga henne till något och inte heller skälla på henne om hon råkar kissa eller bajsa på golvet när hon går utan blöjan. Talar istället om att det inte gör något, men att hon nästa gång kan försöka gå på pottan istället.

Blev visst ett långt inlägg om storasyster, men det är ju så mycket som sker just nu.

V 34+2

Hej och hoppsan så lång tid det gått sedan jag var inne här och skrev något. Dagarna går in i varandra just nu känns det som och jag hinner inte med mer än att ta hand om hemmet och storasyster. Sambon hinner jag inte med alls just nu och vissa dagar undrar jag om vårt förhållande kommer att klara av småbarnsåren. Vi går varandra på nerverna känns det som och jag är nog en rejält bidragande faktor. Hatar hur jag är mot honom just nu. Vill vara den där glada och omtänksamma flickvännen jag var när vi träffades, men nu är jag bara sur och irriterad. Jag märker ju själv hur hemsk jag låter när jag gnäller på allting och jag skulle själv inte vilja vara ihop med mig. Det jag helst vill är ju bara att krama om honom och visa hur mycket jag faktiskt tycker om honom, men istället blir jag irriterad om han ger mig en kram eller en puss. Allt detta bidrar ju till att vi båda går runt och är sura och irriterade på varandra varje dag. På något sätt måste vi ta oss ur ekorrhjulet och se varandra igen, vara mer än bara en mamma och en pappa som bor ihop. Vara pojkvän och flickvän igen, för jag vill inte att vi blir ett sådant par som gör slut när barnen inte längre håller oss samman. Sen tror jag att allt är lite värre just nu då jag känner mig extremt stressad över en hel del grejer runt omkring mig.

För det första så är det ju så att det kommer en lillebror om mindre än 40 dagar. Och jag känner inte att jag är redo ännu. Jag har liksom ingen tid till att boa och förbereda så trots att alla nödvändiga saker är inköpta och ligger redo är jag inte psykiskt redo. Måste nog tvinga mig själv till att börja boa lite varje dag. Jag har ju i alla fall börjat packa BB-väskan.

För det andra så strular helt plötsligt försäkringskassan. Egentligen är det mitt egna fel, men jag tycker nog att de krånglar till det mer än nödvändigt.

Ska ta det från början... När barnet fyllt 1 år måste man ju som bekant ta ut 5 dagar/vecka för att skydda sin SGI. Det har jag gjort så så långt är allt lugnt, men sen tänkte jag ju lite fel. Jag är ju föräldraledig med storasyster t.o.m. 30/4 och har graviditetspenning för lillebror fr.o.m. 1/5. Men när jag la in föräldradagar för april tänkte jag ju som så att jag inte behövde få ut föräldrapenning i maj eftersom jag ändå får graviditetspenning så då la jag bara dagar t.o.m. 17/4. HELT FEL sak att göra, vilket jag blev varse 6/5 när jag fick ett brev om att min SGI bara var skyddad till 17/4 och att försäkringskassan nu utreder om min inkomst ska vara noll kronor och att jag var tvungen att höra av mig senast 19/5 med synpunkter! Snacka om panik! Ringde ju direkt då och fick veta att jag bara kunde lägga in dagar t.o.m. 30/4 så ska SGI vara skyddad. Så sambon fick överlåta 10 dagar som jag fick 7/5 och därmed kunde lägga in en ny ansökan. Skönt tänkte jag då ordnar det sig. Jo men visst, säkert att det går så smidigt.

16/5 ringde jag igen eftersom ingen av de 2 ansökningar jag gjort blivit godkända ännu, och då var den ena gjord 13/4 och de har ju en handläggningstid på max 30dagar. Panik igen eftersom jag inte visste om ansökan för dagarna t.o.m. 30/4 måste vara godkänd innan 19/5 för att SGI skulle vara skyddad. Fick dock veta att allt såg bra ut och att anledningen till att ansökningarna inte godkänts är att SGI-utredningen pågår och tydligen kan försäkringskassan bara hantera 1 ärende åt gången. Men enligt handläggaren jag pratade med senast så väntar SGI-utredningen på att se om jag ansöker om fler dagar och när de ser att ansökan kommit in kan de avsluta utredningen och då kan även ansökan godkännas och även graviditetspenningen betalas ut. Smidigt?!

Tycker ju att de kanske istället för att direkt börja en utredning kan ringa och prata med mig först och tala om att om jag inte tar ut dagar t.o.m. 30/4 så kommer de vara tvungna att utreda min inkomst. Men nej, man börjar en utredning som stoppar alla andra ärenden jag har så att jag i nuläget inte vet om jag får några pengar alls i maj.

För det tredje så är jag stressad över att arbetet med stödmuren vi ska göra i trädgården aldrig kommer igång. Sambon är den som är ansvarig för detta vilket gör att jag har ännu mindre kontroll. Företaget som ska utföra arbetet sa att de skulle göra det i maj, nu är mer än halva maj passerat och inget datum är bokat ännu. Så jag tjatar på sambon om att ringa och boka en tid, men han vill inte tjata då de har mycket att göra. OCH! Enligt offerten ska arbetet utföras i maj och om vi inte bokar en tid snart blir det ju aldrig av känns det som. Vill ju helst hinna få upp staketet som ska gå runt trädgården sen och hinna vara i trädgården innan sommaren är slut.

Sen ska vi ju måla staketet på altanen också, och hinna ta hand om allt det där andra som gräsklippning, städning, tvätt o.s.v. Och gärna hinna vara en familj också och göra saker ihop.

Sen vet jag ju att det är precis som sambon säger; att jag stressar upp mig för mycket.


Graviditeten då hur går det med den? Jo tack den rullar på. Jag har en bestämd känsla av att lillebror inte kommer att stanna inne i magen till fulltid. Helt säker på att han kommer tidigare vilket han gärna får göra, men inte för tidigt. Vi får gärna passera 37+0 så att det räknas som fullgånget.

Anledningen till att jag tror han kommer tidigare är att jag får väldigt mycket sammandragningar så fort jag ansträngt mig. Att städa huset (dammsuga) resulterar alltid i att jag har regelbundna och en del onda sammandragningar hela kvällen efter. Att böja mig framåt ger sammandragningar. Att vila på soffan ger sammandragningar. Ja allt egentligen.

I övrigt så har jag fått foglossning. Framsidan av mitt bäcken, bäckenbotten och ljumskarna gör ont hela tiden. Ungefär som en konstant träningsvärk och varje steg jag tar ökar smärtan. Att lägga benen i kors gör ont, att vända mig i sängen gör ont, ja allt egentligen. Men jag står ut. Verkar samla på mig vätska också, Vissa dagar känns fingrarna som korvar och det stramar när jag böjer på dem. Underben, anklar och fötter är också svullna vissa dagar trots stödstrumpor. Men hoppas att det inte blir värre än så här (troligt). Sömnen ska vi inte prata om. Den är fortfarande kass. Sover 2 timmar åt gången innan det är dags för toabesök. Hoppas få några fler timmars sömn innan det är dags för förlossningen. Och om hemorrojderna skulle gå tillbaka skulle jag inte bli ledsen. I alla fall den senaste kunde ju få försvinna för den gör så in i norden ont, en liten ettrig sak.

Magen 33+0

Magen 34+0

Gjorde en jämförelse från 32+0 till nu, ganska mycket som hänt på 3 veckor ändå. 

V 32+2

Jag är trött och kroppen gör ont dagligen, framförallt ryggen. Och sammandragningarna börjar bli lite jobbiga. Men jag är inte trött på att vara gravid. Jag tycker det är underbart och vi är inte redo för bebis ännu. De senaste dagarna har det börja landa i mitt huvud att det ju inte är så långt kvar. Jag och min syster var i Ullared och handlade på Gekås i lördags så nu har jag köpt det mesta inför lillebrors ankomst och en helt garderob med kläder i strl 92 till storasyster. Så nu har jag börjat boa lite smått. Köpte ett fint set som lillebror ska ha hem från BB och lite nya sängkläder. Började packa BB-väskan lite igår och idag köpte vi ett paket med newborn blöjor i strl 1. Hade glömt hur små de där första blöjorna är. Planen är att pyssla och dona lite varje dag så att bebisrummet blir riktigt ombonat och mysigt. Nu kommer ju inte lillebror att sova där första tiden, men vill ha det klart ändå. Har köpt hem ingredienser för att kunna baka lite bullar och kakor inför lillebrors ankomst också så ska göra det framöver.

Magen vecka 32+0

Är lite orolig för hur första tiden med två barn kommer att funka. Är helt inställd på att det kommer att bli jobbigt några veckor, dels ska vi lära känna vår nya familjemedlem, storasyster ska acceptera att lillebror också får uppmärksamhet och framförallt måste vi se till att hon inte känner sig bortglömd eller utbytt. Jag har sagt till sambon att denna gång så får alla besök vänta lite. Absolut inga besök under första veckan, (helst inte andra heller om jag får bestämma) så att vi får chansen att lära känna vår nya familj. När storasyster föddes hade vi ju besök nästan varje dag i början och besöken fortsatte ju i 2 månader. Det orkar jag inte denna gång. Vet hur slut jag var sist och kände bara att jag ville vara med min lilla familj utan massa andra som kom och hälsade på. Så denna gång får folk helt enkelt acceptera att de får vänta. Är jag helt ute och cyklar när jag känner så här?

Sjukstuga

Storasyster fick i fredags eftermiddag feber på 39. Och har haft det i stort sett sedan dess. Nattetid är hon även rosslig, men på dagtid bara trött och febrig. Hoppas det går över snart. De två senaste nätterna har hon och jag varit vakna mer än vi sovit. Hon har somnat som vanligt i sin säng, men vaknat redan efter någon timme på grund av feber och att hon blivit täppt. Idag har jag testat att höja huvudänden på sängen ytterligare och fick efter mycket om och men i henne en dos flytande Alvedon (har suppar oxå, men hon får panik så fort hon ser dem så har inte hjärta att ge dem längre). Hoppas det ska hjälpa så att vi får sova. Hittills verkar det ha gjort det så jag ska släcka lampan nu och försöka få i alla fall några timmars sömn. Och om ni undrar varför inte sambon tar storasyster den här natten så att jag får sova så är det för att han jobbar 12-timmarsnätter den här helgen, så i stort sett är jag själv med storasyster från fredagkväll till måndag lunch.

Sliten

Idag njuter jag inte av att vara gravid. Känner mig så himla uppspänd i magen, känns liksom stenhård och magmusklerna värker efter att ha burit runt på en febrig storasyster hela dagen. Lillebror håller igång för fullt därinne och verkar vilja komma ut genom naveln.

V 31+0

Känner mig som en heffaklump! Känner mig verkligen så himla tung, vilket kanske inte är så konstigt när vikten ökat med 1,6kg på en vecka (!). Hur är det möjligt? Jag äter inte för mycket och rör bra mycket mer på mig nu än när jag var gravid med storasyster. När det kommer till maten så äter jag snarare för lite. Glömmer ofta bort mellanmålen, trots att storasyster äter mellis både på förmiddagen och eftermiddagen så verkar det omöjligt för mig att passa på att ta en frukt samtidigt som henne, jag känner mig liksom inte hungrig, är mätt precis hela tiden känns det som. Men gissar på att det är vätska som orsakar viktuppgången, mina underben känns nämligen väldigt spända trots stödstrumpor. Och om jag står upp så känns det som att allt blod hamnar i fötterna.

Dagens mage

Otroligt egentligen att kroppen kan ändra sig så mycket.

Konstiga drömmar

Har ju senaste tiden vaknat väldigt ofta nattetid och därmed har jag även börjat drömma mycket och konstigt. De flesta drömmarna handlar om förlossningen eller graviditeten. Natten som var så följde jag med en kompis som hade värkar till förlossningen, själv var jag gravid i vecka 38, men ville väldigt gärna också få bli inlagd och föda barn så jag sa helt enkelt att jag hade värkar och gjorde sen allt jag kunde för att.slippa ctg, för om de satte ctg skulle de ju se att jag inte hade värkar på riktigt. I denna dröm fick jag även bristningar på magen, men inga vanliga bristningar utan jättedjupa som gick igenom huden och ner i underhudsfettet. Men det var tydligen inget konstigt för alla sa att det hör till när man är gravid och att de skulle blekna så småningom.

Vet inte om jag egentligen drömmer mer eller om det är att jag inte sover tillräckligt långa stunder för att komma in i djupsömn så jag minns dem.

Att inse sina begränsningar...

... är inget som jag är bra på. Hatar att inte kunna göra något som jag i vanliga fall kan. Till exempel; idag så tog jag tag i att röja på vår ena altan. Den har under vintern blivit en förvaringsplats för sådant som ska köras iväg till tippen och det ser ju inte så kul ut. Nu är den i stort sett ren och fin igen. Några saker kvar att bära bort, men fick se mig besegrad. Kroppen sa helt enkelt ifrån i form av många, många sammandragningar och en molande smärta i bäckenet. Hatar att lämna något halvfärdigt, för jag vet att det kommer att fortsätta vara halvfärdigt i flera veckor. Och jag blir av någon dum anledning stressad av att inget blir färdigt. Sambon är expert på att säga att vi ska fixa saker, men sen blir det aldrig av om inte jag själv tar tag i det. Eller så påbörjar han något, men tröttnar halvvägs och påbörjar något nytt. Så då gör jag det själv, även om jag inser att jag borde ta det lite lugnt. Men vill ju inte ha allt kvar när lillebror kommer. Det är tillräckligt svårt att få något gjort med storasyster som "hjälp". Så ska ta och ringa mina föräldrar i veckan och se om vi kan låna deras släpkärrra så vi kan köra iväg allt. Annars vet jag ju att det slutar med att allt står kvar bredvid garaget istället för på altanen och då gör det ju varken till eller från. Ska höra om vi kan få låna deras motorsåg också... Sambon påbörjade nämligen fällning av plommonträd, men det tog stopp när det bara var stammen kvar. Tydligen för jobbigt att såga ner för hand. Så sedan några veckor tillbaka så har vi haft en trädstam med ett uppgrävt hål runt om ute i trädgården. Och en halvt uppgrävd buske. Men orkar inte tjata hela tiden om att han ska göra klart. Lättare att se till att det blir gjort själv.

V 30+0

Lördag och vi byter vecka igen. Igår hade 75% av graviditeten passerat och det var 70 dagar kvar till BF. Idag är det 69 dagar. Det är ju verkligen typ snart som lillebror beräknas titta ut. Men jag får verkligen inte in i mitt huvud att vi snart kommer att vara 4 i familjen. Att vi snart kommer att ha 2 små skatter att älska över allt annat. Det går bara inte in. Har fortfarande inte kommit igång ordentligt med att boa inför lillebrors ankomst heller. Men känner konstigt nog ingen stress över det. Har faktiskt tvättat upp alla de kläder vi hade i storlek 50/56 så det är ju klart. Och så tog jag och rev ner tapeten i bebisrummet. Helt plötsligt tyckte jag att den tapeten som jag satte upp när jag väntade storasyster var alldeles för flickig. Så det blev en ny. Men i övrigt har jag inte gjort något inför lillebrors ankomst. Sist hade jag redan börjat packa BB-väskan och bäddat spjälsängen vid denna tid. Ska köpa en hel del till lillebrors rum och även lite kläder som är mer "pojkaktiga" i Ullared så kanske kommer jag igång med boandet på riktigt då :)

När det gäller graviditeten så händer det inte mycket. Jag har kvar mina krämpor och besvär, men mår egentligen oförskämt bra. Det jag lider mest av är att inte sova ordentligt. Men det kanske äntligen har börjat vända. Natten som var vaknade jag bara 3 eller 4 gånger och sov hela 2,5timmar i sträck!

Dagens mage

Med magen har det ju dock hänt något sedan förra veckan. Den har växt något enormt och nu ser den ut som med storasyster framifrån. Och den är verkligen ivägen nu. Känner mig stor som ett hus och misstänker att jag börjar få lite vätska i kroppen. Känns som det ibland, även om jag inte ser svullen ut. Men har gått upp 1,1kg på en vecka så inte konstigt om magen växt. 

...

Ibland vill jag säga upp min tjänst som mamma... Bara ibland, typ som nu. Sambon jobbar natt, jag lyckas äntligen somna vid 00:20, kl 00:57 vaknar storasyster. Hon är fortfarande vaken...

BM-besök och så lite gnäll

Igår var jag på besök hos BM igen. Allt såg bra ut.
Blodtryck 110/70
B-glukos 4,7
SF-mått 28
Hjärtljud 136

Och lillebror verkar ligga med huvudet neråt precis som jag misstänkt. Skönt att vet att allt ser bra ut trots att jag definitivt inte känner mig på topp.

Krämpor och besvär just nu
*Vaknar 1ggr/timme på nätterna
*Springer på toaletten 1ggr/timme dygnet runt. Spelar ingen roll hur mycket/lite jag druckit, är konstant i behov av en toalett. Ja förutom igår då när jag skulle lämna urinprov för då rådde det visst torka i min urinblåsa. Fick pressa ut några droppar tillslut.
*Ont i höfterna när jag sover för länge på samma sida
*Myrkrypningar i benen på kvällar och nätter. Finns inget så hemskt som myrkrypningar, de driver mig till vansinne.
*Halsbränna kom som ett brev på posten igår kväll och har gjort sig påmind frekvent sedan dess
*Näsblod varje morgon och i och med det konstant nästäppa
*Hemorrojder, dessa underbara små saker, verkar just nu föröka sig för var dag. Och då är jag ändå inte hård i magen :'(
*Och så idag har visst brösten börjat läcka, trodde nästan jag skulle slippa det denna gång, men vecka 30 är ju bättre än vecka 17 i alla fall.

Dagen idag började dessutom med huvudvärk. En sådan där huvudvärk som sitter placerad strax ovan ögonbrynen och som man vet inte kommer att släppa av på panodil utan bara kommer att bli värre. En sån huvudvärk vaknade jag med, men hade ändå en förhoppning om att kunna åka och jobba. Slopade den tanken vid 11-tiden då jag typ inte kunde stå upp utan att det kändes som att huvudet skulle sprängas. Så fick ringa och sjukskriva mig. Med en liten tjej hemma som just nu vill typ leva på sin mamma hade jag nog fått mer möjlighet till vila på jobbet dock. Men värken lättade undrar eftermiddagen och nu är den bara ett lätt molande. Så ska försöka sova lite nu snart tänkte jag.

Men lillebror mår ju bra i alla fall och jag är ju iallafall inte urininkontinent (än) KNIP!

V 29+0

Välkommen vecka 30. Jag börjar känna mig tung och otymplig. En känsla jag inte kommer ihåg att jag hade när jag väntade storasyster. Men nu med lillebror så är magen verkligen ivägen. Det är svårt att ta på sig skorna, för att inte tala om att klä på en trotsig storasyster. Men jag njuter av varje sekund. Jag älskar att vara gravid. Även om denna graviditet inneburit en hel del dalar. Framförallt när det gäller humöret. Jag har brutit ihop hur många gånger som helst. Och då menar jag verkligen brutit ihop. Tålamodet är i botten och sömnbristen gör det inte bättre. Allra värst var det veckan innan vi åkte på semester. Jag tänkte ärligt tanken att lämna storasyster i affären och åka hem när hon trotsade som värst, och jag har helt ärligt tänkt att det kanske vore bättre om sambon och storasyster får klara sig utan mig. Skulle nog säga att jag hade en liten depression där, eller början på en i alla fall. Men efter semestern har det känts bra. Inga raseriutbrott eller sammanbrott och hysterisk gråt. Tålamodet är också lite bättre så hoppas det håller i sig. Att det är ljust på dagarna och solen skiner hjälper ju till ganska mycket. Förmodligen därför jag mår så mycket bättre efter en vecka i solen då vi i stort sett varit utomhus hela dagarna. Försöker vara ute några timmar varje dag även nu när vi är hemma. Lapa sol och så får sessan busa av sig.

I övrigt så är lillebror en riktig vilde därinne i magen och hans sparkar och kullerbyttor är allt annat än bekväma just nu. När jag väntade storasyster så kan jag inte minnas att sparkarna gjorde ont, men det gör de nu. Han lyckas träffa rakt på nerver så det skjuter som knivar i hela magen. Dessutom fortsätter han att ligga långt ner och ibland känns det som att han försöker trycka sönder mitt bäcken ben. Det verkligen spänner i det. Har även en hel del ilningar i slidan precis som jag hade när storasyster la sig tillrätta med huvudet neråt i bäckenet. Inte helt säker på att han lagt sig så ännu, men han gör det nog snart. Ska fråga BM på måndag hur han ligger.

Har även en hel del känningar från fogarna bak. Framförallt när jag går. Behöver inte vara några långa sträckor utan det är mest hastigheten som avgör. Går jag lugnt och sakta så känns det inget, men jag är en person som går fort typ alltid och då gör det ont. Sjukt ont faktiskt, men samtidigt är det ju bra att röra på sig så lite promenader försöker jag ändå få till några gånger per vecka.

Magen 27+0

Magen 28+0

Magen 29+0

Magen växer ju så det knakar just nu i alla fall. Och vågen tickar sakta uppåt. Den visade 82,3kg imorse så nu ligger vi på +12,9kg. Så min gissning på att det kommer att sluta på cirka 20kg+ är nog inte helt fel.

Graviditet nr 1 vs nr 2

Ganska stor skillnad på magen nu mot när sessan låg därinne :-)

Sammandragningar

Dagen har gått i sammandragningarnas tecken. De är kraftiga och kommer ofta. Inte onda, men extremt obehagliga. Under hela veckan när vi var på semester hade jag kanske 5 sammandragningar totalt och de kom framförallt när vi var ute på våra dagliga långpromenader. Men nu så fort vi varit hemma ett dygn så kommer de tillbaka. Funderar på om jag kanske är omedvetet stressad och att det är det som ger sammandragningar. Eller om det helt enkelt är så att kroppen tog semester från att träna inför förlossningen. För även om vi längtar efter lillebror får han gärna stanna kvar inne i magen ett tag till.

Semester!

Just nu sitter jag och sambon ute i den ljumma kvällsluften på Teneriffa. Sessan somnade för cirka 30minuter sedan. Bara 1 dag kvar här. Redan 7:30 på söndag går flyget hem. Den här veckan har gått superfort, men oj så skönt det varit att bara umgås, njuta av sol och värme och inte behöva tänka på vare sig städning eller matlagning.

Rutinerna vi har hemma har fått ändras lite, framförallt när det gäller tiderna för mat och sovdags. Våra dagar här har sett ut ungefär så här: vaknat ca 8, ätit frukost ca 9:00, mellis ca 11:00, lunch ca 13, eftermiddagstupplur ca 14-15:30, mellis ca 16, middag ca 18:30, kvällssnack ca 20, sova ca 22:00. Så det som skett är egentligen att allt förskjutits ca 2-3timmar. Får se hur lätt det är att komma tillbaka till de vanliga tiderna igen. Men har man semester så har man :-)

V 26+0

Jag går hela tiden runt och tänker att det är ju långt kvar tills lillebror är här. Sen ibland så inser jag att så långt kvar är det ju inte. Särskilt slog det mig imorse när jag insåg att vi bytte vecka igen. Vecka 27 är här. Bara 13 veckor kvar till BF.  Ska nog ta tag i att gå igenom kläderna vi sparat i strl 50/56 när vi kommit hem från teneriffa. Så jag vet vad vi har och inte har.

Magen 25+0

Och magen 26+0

Känns som att viktökningen kommit igång ordentligt nu, imorse visade vågen 80,4kg jämfört med förra veckan då den stannade på 79,5kg. Men det känns lugnt. Är som sagt inställd på att gå upp 20kg. Mitt största besvär är ju sömnen. Har så djävulskt ont i höfterna på natten. Hittar ingen ställning som är bekväm och vaknar ungefär varannan timme av att det gör ont. Försöker avlasta med kuddar, men det hjälper bara korta stunder. Men jag står ut. Det går ju över sen när lillebror är här.

100 dagar

Idag är det bara 100 dagar kvar tills lillebror är beräknad. Senaste veckan har hans små sparkar blivit till kraftiga buffar och ett antal kullerbyttor görs varje dag. Tidigare har han mest legat och sparkat neråt och bakåt så det har inte varit så mycket som synts och känts framåt, men nu så. Och det är så mycket tydligare än vad jag upplevde det med sessan. Tror som sagt själv att det beror på att jag inte gått upp lika mycket i vikt denna gång så det finns helt enkelt inte lika mycket underhudsfett som isolerar. Mysigt är det i alla fall att känna honom leva runt därinne. 

Sessan verkar vara på väg in i någon ny separationsfas. Vet att det är vanligt med en sådan runt 1,5 års ålder så det är ju inte så långt ifrån. Hon är väldigt gnällig och vill helst vara nära nära. Och nattningarna är inte lika smidiga längre som för bara någon vecka sedan. Då somnade hon direkt när vi sagt godnatt och lagt henne i sängen. Nu gråter hon hysteriskt så fort vi går ut ur rummet och det blir många vändor in för att natta om. Men somnar gör hon i alla fall i sin säng och sover större delen av natten utan att vakna och behöva nappen. Men hon vaknar tidigt! Imorse redan kl 05, men vanligast är att hon vaknar runt 05:30-06. Samtidigt som hon verkar ha behov av att vara nära så märker jag att hon mer och mer vågar ta kontakt med andra barn och vuxna, vilket är roligt att se. Som idag på öppna förskolan så ramlade hon och blev ledsen. Hon gick direkt till mig och ville att jag skulle blåsa på handen, men sen gick hon även runt till de andra föräldrarna för att de också skulle blåsa :) Hoppas i alla fall att den här fasen är snabbt övergående så vi kommer tillbaka till de normala rutinerna igen. 

V 24+5

Så himla underbart det är att solen skiner på dagarna. Känns verkligen som att våren är på gång nu. De senaste 2 dagarna har vi spenderat större delen utomhus. Sessan älskar det! Hon plockar stenar, plockar pinnar och springer runt. Och gör av med massor av energi. Så underbart att se henne så glad, även om hon är precis lika trotsig och mammig och klängig så fort vi går inomhus, så är det så mycket lättare när det kanske bara är några timmar per dag som är så. Sen inatt så fick jag dessutom sova bättre än på flera nätter. Jag har vaknat 1 gång i timmen varje natt i ungefär en veckas tid, men inatt så vaknade jag bara 2 gånger (!) och sessan sov lika bra hon. Märker direkt att mitt humör blir så mycket bättre när jag får sova i alla fall 2-3timmar i sträck.

En mindre rolig grej idag är att jag nog fått foglossning igen. Har gått väldigt mycket idag med barnvagnen, både i uppförsbackar och på plan mark, samt lekt med sessan i lekparken hela förmiddagen så det kommer nog av det. Gör skitont bak i bäckenbenet, framförallt på vänster sida och så molar det i blygdbenet. Hoppas det går över till imorgon för jag har planerat lekparksbesök även då. Och så är det ju dags för besök hos BM imorgon :) Ska bli kul att få lyssna på lillebrors hjärtslag och även att se hur stort SF-måttet är. Vill ju jämföra med hur måtten var när jag väntade sessan :) Ska komma ihåg att boka om 2 tider också och ta upp det där med intyg för flygresan.

Fick beslut från försäkringskassan igår om att jag får graviditetspenning från 1:a maj så nu är både den och föräldraledigheten för lillebror inlagd i lönesystemet på jobbet :)

Annars så är vi mitt uppe i renoveringen av sessans nya rum. Sambon har målat taket idag och förhoppningsvis räcker det med 2 strykningar så att jag kan måla väggarna imorgon.

En riktig skitdag!

Det är konstigt hur vissa dagar verkligen aldrig blir bra. Det är de där dagarna då jag vaknar på morgonen och är irriterad från första sekund. Ofta efter en natt med minimalt med sömn. Just en sådan dag har det varit idag. Jag vaknade en gång i timmen hela natten, även sessan sov kasst, den enda som sov gott hela natten var sambon och han var den som hade mage att säga att han behövde sovmorgon imorse. Antagligen var det den kommentaren som triggade igång irritationen som suttit i hela dagen. Och som alltid när jag är på det humöret så blir sessan 10 gånger värre än hon brukar vara när det gäller gnäll, skrik, gråt och trots. Och jo jag vet att det är för att hon känner av mitt humör. Precis som sambon blir extra retlig dessa dagar. Försökt att behålla tålamodet med sessan idag och inte bli arg, men nu framåt kvällen har det inte gått. Tror att det var mitt dumma beslut att åka och storhandla själv med sessan som blev droppen som fick bägaren att rinna över. Hon skrek hela bilresan till affären på grund av att hon fick solen i ögonen. Sen skrek hon halva tiden i butiken eftersom hon inte fick äta upp bananerna innan vi betalat dem. Sen skrek hon halva bilfärden hem igen för att jag inte höll henne i handen hela tiden. Och så har kvällen fortsatt.  Allt hon inte får göra har hon gjort och har jag sagt till henne har hon gjort om det 10 gånger till ackompanjerat av skrik och gråt. Så vi har spenderat kvällen med att skrika på varandra. De sista 15 minuterna innan hon skulle sova så tog jag mig dock i kragen och lugnade ner mig. Satte mig i soffan med sessan i knät och sa förlåt och kramade om. Hon lugnade sig ju på en sekund, bara mamma är lugn blir sessan lugn. Sen var hon nog helt slutkörd också tror jag. 19:20 klättrade hon nämligen ner ur mitt knä och gick in i sitt rum och ville lägga sig i sin säng. Så det fick hon göra och hon somnade innan jag hunnit ut ur rummet.

Trots att jag sa förlåt och vi blev sams så sitter jag här med dåligt samvete. Varför kan jag inte hålla humöret. Känner mig som världens sämsta mamma och skulle helst av allt vilja gå in och lyfta upp henne ur sängen för att sen sitta med henne i min famn resten av natten. Bara krama om henne och säga förlåt en miljon gånger. Ändå skulle det inte räcka. Hon är ju bara en liten liten bebis, en helt oskyldig liten människa som inte menar något ont. Hon speglar bara mitt humör och inget blir ju då bättre av att jag blir arg. Jag vet ju så väl att det bästa är att ta ett djupt andetag, lyfta upp sessan i knät och sitta och bara hålla om en stund. Så varför är det då så svårt att göra så. Varför ska det bli så fel.

V 24+1

Här springer veckorna verkligen förbi! Och här har jag inte lyckats göra ett enda inlägg på över en vecka.

Har ju hunnit gå in i både vecka 24 och 25 sedan sist. Jag mår bra, men gud vad magen är i vägen. Eller mest är det att lillebror ligger väldigt långt ner känns det som så när jag böjer mig fram så tar det liksom stopp. När jag väntade storasyster så upplevde jag det aldrig så. Då kunde jag utan problem slänga upp foten mot duschväggen för att raka benen när jag var i vecka 38. Den här gången är det svårt alla redan. Och flåsar som om jag sprungit ett helt maraton gör jag av att gå i normal promenadtakt. Inte blir det bättre av en konstant nästäppa som kompletteras av näsblod varje morgon. Och så har magen gjort ännu ett växtsprång, typ över en natt. Ena dagen kunde jag stänga vinterjackan, men dagen efter var det helt omöjligt. Så nu hoppas vi att våren är här så jag kan använda min gravidjacka. Nu lät det lite gnälligt, men jag lider inte. Njuter till 100% av att få chansen att vara gravid ännu en gång. Och en positiv sak är ju att denna graviditet har jag ju sluppit läcka mjölk från brösten från typ vecka 17. Istället ömmar de som satan vissa dagar.

Magen vecka 23+0

Från sidan och framifrån.

Magen vecka 24+0

Även här från sidan och framifrån. Är så fascinerad av att det typ inte syns alls framifrån trots att det är en riktig kula sett från sidan.

29/3 åker vi på solsemester i alla fall :) Bokat och betalat så nu finns ingen återvändo. Ska till barnmorskan på fredag så ska höra om intyg för flygresa då. Finns nämligen lite olika bud på när man måste ha intyg. Vi ska flyga med Air Europa och enligt fritidsresor så rekommenderar de intyg från vecka 32, men på flygbolagets egna hemsida står det att alla gravida måste ha intyg från läkare från vecka 28. Vet inte om de räknar 28+0 eller 27+0 som vecka 28, men kommer ju att vara i vecka 28+1 vid hemresan så lika bra att ta med ett ifall att. Men det får inte vara utfärdat tidigare än 7 dagar innan resan.

Bebisfika, barnrum och eventuellt en solresa

Gud mitt huvud snurrar just nu. Så mycket som planeras därinne. Har gjort typ 10 checklistor för att få ordning på alla tankar.

Jag ska ha bebisfika på torsdag. Det är ett gäng arbetskamrater med barn som ska komma hit på fika och lek. Totalt blir vi 9 vuxna och lika många barn. Ska bli väldigt kul, men gud vad jag blir stressad över att fixa sådant här. Det grundar sig mest i mitt stora kontrollbehov och att jag behöver ha allt planerat. Helst en vecka i förväg. Men det ska nog lösa sig allting.

Nu när vi ska bli en till i familjen har det ju blivit dags att fixa iordning ett nytt rum till våran lilla sessa. Lillebror kommer ju att få ta över "bebisrummet" så småningom och då måste ju sessan flytta ut. Egentligen har jag nog redan allt klart i huvudet.

Det kommer att bli den här tapeten och bården i alla fall. Ska dock inte ha rosa väggar i övrigt utan det kommer att vara denna tapet i hela rummet och vitt på den övre delen av väggen.

Tapeten heter Lemon Ribbon Animal Sanctuary och jag blev helt förälskad så fort jag såg den :)

Jag vet liksom hur det ska se ut, nu ska det bara genomföras. Lättare sagt än gjort med en liten tjej som kräver all uppmärksamhet. Så planen är väl att sessan ska få åka till mormor och morfar och stanna över natt så att jag och sambon får 2 dagar på oss att göra grundarbetet med rummet. Det vill säga gipsning av väggar, spackla, sätta taklister och måla taket. Det är vad vi räknar med att hinna. Tapetsering, måla väggar och lägga golv får vi ta i april. Ekonomin tillåter inte att köpa in allt samma månad. Vi har räknat ut att det totalt kommer gå på runt 6000:-, vilket ju egentligen inte är någon jättesumma, men med föräldrapenning blir det en ganska stor summa. Vi vill ju gärna ha råd att göra något annat också...

...Som till exempel åka iväg på solsemester en vecka :) Det är svärföräldrarna som vill ge oss en resa eftersom vi båda fyller 30 år i år. Och eftersom sambon har frivecka första veckan i april och dessutom tagit ledigt veckan innan så funderar vi på att boka en resa till 29/3. Men det är ju lite att fixa innan, särskilt när man ska resa med barn. Bland annat måste vi fixa nya pass. Sessan har ju aldrig haft något pass och sen upptäckte jag att både mitt och sambons pass går ut nu till sommaren. Men som tur är tar det ju bara 5 arbetsdagar att få hem passen. Så ska väl försöka komma iväg och fixa det under nästa vecka. Sen måste jag kolla upp vilka regler som gäller för olika flygbolag angående graviditet och flygning. Jag kommer att vara i vecka 28 när vi åker och vecka 29 när vi kommer hem och jag vet att vissa bolag kräver intyg från läkare redan från vecka 28. Så om det är så med det bolag vi väljer måste jag ju fixa det också. Försäkringskassans EU-kort beställde jag i alla fall förut till oss alla tre så de kommer väl inom 2 veckor. Sen är det det här med kläder. Sessan har INGA vår/sommarkläder så det måste vi åka och köpa några uppsättningar, och sommar/vårskor. Sen funderade vi på att köpa en billig resevagn också, men så upptäckte jag att i alla fall Apollo har så att man kan boka sulky för 200:- när man bokar familjehotell. Mycket smidigt måste jag ju säga! Slippa att släpa med sig en vagn på flyget liksom! Men ska fundera på det, för det kan ju vara smidigt att ha en vagn under resan till flyget, hon är ju inte jättelätt att bära på lilla sessan. Ska diskutera det med sambon imorgon. Hoppas vi kan komma iväg, skulle vara så skönt att komma bort från det här tråkiga vädret. Och när lillebror fötts lär det ju dröja ett tag innan vi kan åka iväg. Men vi får nog kolla över ekonomin lite mer innan. För även om vi får själva resan av svärföräldrarna så är det ju ändå en del kostnader runtomkring.

V 22+0

Vecka 23 är här och idag är det bara 125 dagar kvar till BF. Jag är suuuuupertrött och ser inte alls fram emot att åka till jobbet. Har vaknat 1 gång i timmen sedan kl 00:30 och nu kl 04:10 vaknade sessan och hade svårt att somna om så hon fick komma över till våran säng. Kändes onödigt att försöka somna om igen eftersom klockan ändå skulle ringa 05:10 så gick upp istället och nu sitter jag här och äter frukost. Har haft 3 eller 4 sådana här nätter nu då jag sovit jättebra från cirka 21:30-00:30 och sedan vaknat varje timma, hoppas det vänder snart för annars kommer jag att bli knäpp typ.

Annars mår jag väl okej. Fogarna spökar ju till och från, har dock inte känt av dem inatt och nu på morgonen känns de också bra. Det verkar som att jag och lillebror haft en växtspurt denna vecka. Vikten har stigit 1,2kg på en vecka och vågen visar idag 77,7kg. Alltså exakt 8kg+ sedan ägglossning. Känns som en bra och ändå stabil viktökning. Är helt säker på att jag kommer att gå upp lite mer än de där rekommenderade 15kg, tror på cirka 20kg, men det känns helt okej.

Dagens mage

Poff sa det och så såg jag höggravid ut :) Fast det är i stort sett bara från sidan man ser magen. Framifrån är den nästan osynlig och bakifrån syns det bara att min rumpa blivit större.