V 14+2

Känns lite bättre idag. I alla fall inte haft någon gråtattack ännu. Eller jo jag stortjöt tidigare idag, men det var bara hormonellt, läste nämligen om en familj som förlorat 5 barn i en trafikolycka 1999. Inte det man ska läsa som förälder, och absolut inte som gravid förälder. Men i övrigt ingen gråtattack. Inte varit jätteirriterad heller. Lite tjafs och gnabb på morgonen, men inte mer än så. Sov skapligt inatt så kanske att det spelat in. Sessan vaknade bara kl 02 och sedan kl 06 och däremellan var jag bara uppe på toaletten en gång vid 05:30 så nästan rekord i sömn :) Hoppas det fortsätter vara bra.

Har ju faktiskt gått in i andra trimestern redan! Helt sjukt hur fort det går ändå. Och ändå har jag typ inte berättat för någon. 2 kompisar har fått veta, men annars är det bara familjen. Har helt enkelt inte träffat folket något nu över jul så då blir det ju inte att man berättar. Men får väl ta tag i det snart.

Magen 14+0

Tycker inte det händer något med magens utseende, men har märkt att livmodern börjat komma upp ovanför blygdbenet. Känner nämligen av sammandragningarna strax ovanför blygdbenet nu. Vikten står stilla på 72,3kg, men ändå är alla vanliga byxor för små. Skulle ta på mig mina termobyxor tidigare idag när vi skulle ut och åka pulka, visst de gick på, men det fattades cirka 10cm i midjan så de gick ju inte att knäppa. Känns så konstigt att växa utan att gå upp något nämnvärt i vikt. Det var ju helt annorlunda sist liksom. Blir ju lite orolig att jag får i mig för lite istället. Men får väl väga mig på nästa besök hos BM och se vad den vågen visar. Den visade 72kg vid inskrivningen (med kläder och skor) och sen prata med BM och se vad hon säger. Det kanske är så här viktuppgången ska vara? Vet ju att BM var lite förvånad över sist att jag gått upp så mycket i början och inte så mycket i slutet av graviditeten så ca 3kg i vecka 15 kanske är optimalt? Nån som vet?

När det gäller sessan är vi just nu inne i en väldigt jobbig period, eller har väl varit ett tag. Som jag skrivit tidigare är hon extremt gnällig och arg så fort hon inte blir omkringburen eller får som hon vill, dessutom är hon EXTREMT mammig och hänger på mig som en igel varje vaken minut vilket tröttar ut mig totalt (antagligen en bidragande orsak till mitt psykiska mående). Hon har alltid varit mammig, men pappa har också gått bra. Nu är det bara jag som gäller. Sambon skulle ta nattningen igår kväll så att jag skulle få slappa lite i soffan. Men icke. Hon blev helt hysterisk, verkligen HYSTERISK så fort jag gick ut ur rummet efter att jag sagt godnatt. Stod bara och skrek och vägrade lägga sig ner hur mycket sambon än försökte trösta och lugna. Men så fort jag kom in i rummet la hon sig ner i sängen och blev lugn. Med andra ord fick jag ta över. Vi har i någon vecka gjort så att vi båda varit med vid nattningen för att sessan skulle vänja sig vid att sambon också kan natta och det har inte varit några problem, men som sagt att jag gick ut funkade inte.  Vi hade ju tänkt att sambon skulle börja ta lite av nattningarna nu när han är ledig (är jag som nästan alltid tagit dem) så att sessan accepterar att nattas av oss båda. Kan ju vara skönt inför nästa barns ankomst, men nu vet jag inte hur det ska gå. Någon som känner igen sig och har tips på hur man kan göra? Eller ska man vänta ett tag tills den här fasen är över? Eller bara fortsätta att sambon tar ansvaret och står ut med hysterisk gråt? Hatar när hon somnar ledsen så tips på annat tas mer än gärna emot, har alltid varit emot alla dessa "skrikmetoder" Enligt mig ska barnet vara tryggt och lugnt när det ska sova.