En riktig skitdag!

Det är konstigt hur vissa dagar verkligen aldrig blir bra. Det är de där dagarna då jag vaknar på morgonen och är irriterad från första sekund. Ofta efter en natt med minimalt med sömn. Just en sådan dag har det varit idag. Jag vaknade en gång i timmen hela natten, även sessan sov kasst, den enda som sov gott hela natten var sambon och han var den som hade mage att säga att han behövde sovmorgon imorse. Antagligen var det den kommentaren som triggade igång irritationen som suttit i hela dagen. Och som alltid när jag är på det humöret så blir sessan 10 gånger värre än hon brukar vara när det gäller gnäll, skrik, gråt och trots. Och jo jag vet att det är för att hon känner av mitt humör. Precis som sambon blir extra retlig dessa dagar. Försökt att behålla tålamodet med sessan idag och inte bli arg, men nu framåt kvällen har det inte gått. Tror att det var mitt dumma beslut att åka och storhandla själv med sessan som blev droppen som fick bägaren att rinna över. Hon skrek hela bilresan till affären på grund av att hon fick solen i ögonen. Sen skrek hon halva tiden i butiken eftersom hon inte fick äta upp bananerna innan vi betalat dem. Sen skrek hon halva bilfärden hem igen för att jag inte höll henne i handen hela tiden. Och så har kvällen fortsatt.  Allt hon inte får göra har hon gjort och har jag sagt till henne har hon gjort om det 10 gånger till ackompanjerat av skrik och gråt. Så vi har spenderat kvällen med att skrika på varandra. De sista 15 minuterna innan hon skulle sova så tog jag mig dock i kragen och lugnade ner mig. Satte mig i soffan med sessan i knät och sa förlåt och kramade om. Hon lugnade sig ju på en sekund, bara mamma är lugn blir sessan lugn. Sen var hon nog helt slutkörd också tror jag. 19:20 klättrade hon nämligen ner ur mitt knä och gick in i sitt rum och ville lägga sig i sin säng. Så det fick hon göra och hon somnade innan jag hunnit ut ur rummet.

Trots att jag sa förlåt och vi blev sams så sitter jag här med dåligt samvete. Varför kan jag inte hålla humöret. Känner mig som världens sämsta mamma och skulle helst av allt vilja gå in och lyfta upp henne ur sängen för att sen sitta med henne i min famn resten av natten. Bara krama om henne och säga förlåt en miljon gånger. Ändå skulle det inte räcka. Hon är ju bara en liten liten bebis, en helt oskyldig liten människa som inte menar något ont. Hon speglar bara mitt humör och inget blir ju då bättre av att jag blir arg. Jag vet ju så väl att det bästa är att ta ett djupt andetag, lyfta upp sessan i knät och sitta och bara hålla om en stund. Så varför är det då så svårt att göra så. Varför ska det bli så fel.