36+0

Ingen vidare uppdatering här inne. Har inte haft någon lust att blogga och då är det bättre att inte skriva något. Men vill ändå uppdatera gravidstatus, framförallt för att kunna gå tillbaka och läsa senare. Man glömmer ju så snabbt.

Magen 35+0

Magen 36+0

Jag är ärligt talat trött på att vara gravid. Eller mest är jag trött på foglossningen som gör att jag knappt kan vända mig i sängen längre, trött på att springa på toaletten varannan timme nattetid, trött på att inte kunna böja mig ner och plocka upp något jag tappat på golvet (jo jag kan, men ser ut ungefär som en giraff som försöker nå ner att dricka vatten), trött på att inte kunna bära på storasyster så mycket som hon vill bli buren. Men det jag inte är trött på och som väger upp det onda är att känna lillebror sparkar och rörelser. Finns inget mer fantastiskt, så även om jag längtar efter förlossningen och det där ögonblicket när jag får upp honom på bröstet så vill jag egentligen inte att graviditeten ska ta slut. 

I övrigt känns det som att lillebror ibland ska trilla ut när jag lyfter storasyster eller tar i på annat sätt. När jag var hos BM sist så var han ju nästan fixerad och jag tror att han nu är ännu längre ner. Magen är i alla fall mycket lägre. Om jag får önska när han ska komma så vore 13/6 ett bra datum. Då är vi 38+0 och så skulle det vara lite kul om båda barnen var födda den 13:e. Men jag vet att han kommer när han är redo. 

Annorlunda

Den här graviditeten är verkligen inte som den förra. Den här graviditeten gör ont! Mitt bäcken känns som att det ska falla sönder på kvällarna. Ryggen likaså. Och jag är så osmidig!  När jag väntade storasyster upplevde jag det aldrig så. Hallå liksom, när värkarna startade ställde jag mig i duschen, slängde upp en fot mot duschväggen och rakade benen. Det var i vecka 38+3. Nu är jag i vecka 34+6 och kan med nöd och näppe nå mina underben med rakhyveln. När jag väl fått upp foten mot duschväggen får jag ta ett djupt andetag, andas ut, böja mig fram och dra 2 snabba drag med hyveln. Sen räta upp mig igen för att andas. Tur att det inte är så lång tid kvar. Raka benen är ju inte livsviktigt, men med en snart 1,5-åring är det bra om man kan plocka upp farliga saker som man tappar på golvet.

Nej, nej, nej och nej...

Det är nog de ord som hörs mest här hemma just nu. Inte bara från mig och sambon utan även från storasyster. Hon är nog faktiskt den som säger det mest. Det är hennes svar på allt, även på det som hon egentligen menar ja på. Lite svårt att veta vad hon vill ibland med andra ord. Förutom ordet nej så börjar det komma fler och fler ord. Vissa förstår man direkt vad hon menar, medan hon andra gånger hittar på ett eget ord för något. Jag och sambon förstår ju vad hon menar, men inte alla andra. Ett exempel är dessa tre ord som hon använder väldigt ofta; isse, tusse och issa. De betyder ju självklart kisse, snutte och sitta. Det tog ett tag innan vi lärde oss höra skillnad på dem, för när hon säger dem låter det väldigt lika och för den ovana låter de alla tre som issa.

Andra ord som hon nu säger är:
Titta
Nej och näe
Pappa
Mamma
Brumbrum (Bil eller annat motorfordon)
Bäpple (äpple)
Auau (mjaumjau)
Avav (vovvov, hund)
Oj
Ajaj
Hohoho (apa)
Mmmm (ko)
Hej å (hej då)
Blä
Gurrka
Anan (banan)
Amnam (mat, gott)

Vet inte hur stort ordförråd de ska ha som nästan 1,5-åringar, men jag tycker det känns helt okej. Hon pratar ju mycket mer än bara de här orden, men inga ord som vi har lyckats koppla ihop med vad de betyder utan då sker den mesta kommunikationen med gester och att hon pekar och visar.

Förutom språket så märks det att hon utvecklas väldigt mycket just nu både fysiskt och psykiskt och hon testar gränser till max. En väldigt jobbig tid måste jag säga, både för oss föräldrar och för henne själv. Hon blir så frustrerad när hon försöker förmedla något och vi inte förstår vad hon menar. Och hon blir så arg när hon inte får göra som hon vill. Och jag kämpar med att inte bli arg. Hon måste ju få testa, och sånt som är farligt måste jag förklara varför hon inte får göra. Att bara säga nej eller bli arg efter att ha sagt nej 1 miljoner gånger om samma sak hjälper ju inte. Då förstår hon inte varför och gör om och om och om. Oftast kan jag behålla lugnet, men ibland blir det mindre bra. Tålamodet tryter och det slutar med att jag blir arg och skriker istället. Men jag gör mitt bästa vilket jag försöker påminna mig själv om hela tiden. Och så försöker jag komma ihåg att jag inte är någon superwoman utan bara en helt vanlig människa som försöker så gott hon kan. Sambon har nog ännu svårare än jag att ta trotsen. Han blir arg direkt, men samtidigt så är det ju inte han som är hemma mest så han har svårt att arbeta fram ett bra sätt att hantera det på. Jag som är hemma med storasyster i stort sett dygnet runt börjar ju nu lära mig vad som funkar och inte funkar. Dessutom har jag fler bekanta som har barn i ungefär samma ålder som jag kan ventilera med och få råd från. Sambon har ju inte det nätverket på samma sätt. Vi får helt enkelt försöka komma ihåg att det är en övergående fas.

I och med att hon får mer och mer egen vilja så har det också blivit svårare att natta henne på kvällen. Det är mycket nej när vi säger att det är dags att sova och det är mycket "mamma! pappa!" inifrån hennes rum. Men inte någon gråt som tur är. Det är mest att hon protesterar och testar om vi kommer att ge med oss och låta henne komma upp. Så nu tar nattningarna cirka 1 timme, men samtidigt så kan vi sitta i vardagsrummet och behöver inte vara inne hos henne. Jag går in då och då och talar om att det är sovdags och säger godnatt. Och oftast somnar hon av sig själv efter ett tag. Tror det påverkar ganska mycket också att det är så ljust på kvällarna så hon har svårt att förstå att det är kväll. Ska till IKEA med en vän imorgon så då ska jag se om jag hittar någon mörkläggande rullgardin, för den som vi har nu stänger inte ute något ljus alls.

Vi har även börjat lite smått med pottträning. Inget superseriöst ännu, men i alla fall så att hon ska börja vänja sig vid pottan och kanske börja koppla ihop den med att kissa och bajsa. Jag har gjort så att jag brukar fråga i samband med blöjbyte om hon vill sitta på pottan. Ibland vill hon och ibland protesterar hon vilt. Och vill hon inte så slipper hon. Försöker även ha lite koll på om hon visar tecken på att bajsa och när jag ser dem brukar jag fråga om hon vill prova att sitta på pottan. Oftast är svaret nej. Men några gånger har hon satt sig på pottan utan att jag frågat, visserligen med både byxor och blöja på, men då har jag kunnat ta av dem och det har de flesta gångerna kommit antingen kiss eller bajs i pottan. Är väldigt noga med att berömma varje gång hon gått på pottan och hon blir väldigt stolt då. Och på samma sätt är jag väldigt noga med att inte tvinga henne till något och inte heller skälla på henne om hon råkar kissa eller bajsa på golvet när hon går utan blöjan. Talar istället om att det inte gör något, men att hon nästa gång kan försöka gå på pottan istället.

Blev visst ett långt inlägg om storasyster, men det är ju så mycket som sker just nu.

V 34+2

Hej och hoppsan så lång tid det gått sedan jag var inne här och skrev något. Dagarna går in i varandra just nu känns det som och jag hinner inte med mer än att ta hand om hemmet och storasyster. Sambon hinner jag inte med alls just nu och vissa dagar undrar jag om vårt förhållande kommer att klara av småbarnsåren. Vi går varandra på nerverna känns det som och jag är nog en rejält bidragande faktor. Hatar hur jag är mot honom just nu. Vill vara den där glada och omtänksamma flickvännen jag var när vi träffades, men nu är jag bara sur och irriterad. Jag märker ju själv hur hemsk jag låter när jag gnäller på allting och jag skulle själv inte vilja vara ihop med mig. Det jag helst vill är ju bara att krama om honom och visa hur mycket jag faktiskt tycker om honom, men istället blir jag irriterad om han ger mig en kram eller en puss. Allt detta bidrar ju till att vi båda går runt och är sura och irriterade på varandra varje dag. På något sätt måste vi ta oss ur ekorrhjulet och se varandra igen, vara mer än bara en mamma och en pappa som bor ihop. Vara pojkvän och flickvän igen, för jag vill inte att vi blir ett sådant par som gör slut när barnen inte längre håller oss samman. Sen tror jag att allt är lite värre just nu då jag känner mig extremt stressad över en hel del grejer runt omkring mig.

För det första så är det ju så att det kommer en lillebror om mindre än 40 dagar. Och jag känner inte att jag är redo ännu. Jag har liksom ingen tid till att boa och förbereda så trots att alla nödvändiga saker är inköpta och ligger redo är jag inte psykiskt redo. Måste nog tvinga mig själv till att börja boa lite varje dag. Jag har ju i alla fall börjat packa BB-väskan.

För det andra så strular helt plötsligt försäkringskassan. Egentligen är det mitt egna fel, men jag tycker nog att de krånglar till det mer än nödvändigt.

Ska ta det från början... När barnet fyllt 1 år måste man ju som bekant ta ut 5 dagar/vecka för att skydda sin SGI. Det har jag gjort så så långt är allt lugnt, men sen tänkte jag ju lite fel. Jag är ju föräldraledig med storasyster t.o.m. 30/4 och har graviditetspenning för lillebror fr.o.m. 1/5. Men när jag la in föräldradagar för april tänkte jag ju som så att jag inte behövde få ut föräldrapenning i maj eftersom jag ändå får graviditetspenning så då la jag bara dagar t.o.m. 17/4. HELT FEL sak att göra, vilket jag blev varse 6/5 när jag fick ett brev om att min SGI bara var skyddad till 17/4 och att försäkringskassan nu utreder om min inkomst ska vara noll kronor och att jag var tvungen att höra av mig senast 19/5 med synpunkter! Snacka om panik! Ringde ju direkt då och fick veta att jag bara kunde lägga in dagar t.o.m. 30/4 så ska SGI vara skyddad. Så sambon fick överlåta 10 dagar som jag fick 7/5 och därmed kunde lägga in en ny ansökan. Skönt tänkte jag då ordnar det sig. Jo men visst, säkert att det går så smidigt.

16/5 ringde jag igen eftersom ingen av de 2 ansökningar jag gjort blivit godkända ännu, och då var den ena gjord 13/4 och de har ju en handläggningstid på max 30dagar. Panik igen eftersom jag inte visste om ansökan för dagarna t.o.m. 30/4 måste vara godkänd innan 19/5 för att SGI skulle vara skyddad. Fick dock veta att allt såg bra ut och att anledningen till att ansökningarna inte godkänts är att SGI-utredningen pågår och tydligen kan försäkringskassan bara hantera 1 ärende åt gången. Men enligt handläggaren jag pratade med senast så väntar SGI-utredningen på att se om jag ansöker om fler dagar och när de ser att ansökan kommit in kan de avsluta utredningen och då kan även ansökan godkännas och även graviditetspenningen betalas ut. Smidigt?!

Tycker ju att de kanske istället för att direkt börja en utredning kan ringa och prata med mig först och tala om att om jag inte tar ut dagar t.o.m. 30/4 så kommer de vara tvungna att utreda min inkomst. Men nej, man börjar en utredning som stoppar alla andra ärenden jag har så att jag i nuläget inte vet om jag får några pengar alls i maj.

För det tredje så är jag stressad över att arbetet med stödmuren vi ska göra i trädgården aldrig kommer igång. Sambon är den som är ansvarig för detta vilket gör att jag har ännu mindre kontroll. Företaget som ska utföra arbetet sa att de skulle göra det i maj, nu är mer än halva maj passerat och inget datum är bokat ännu. Så jag tjatar på sambon om att ringa och boka en tid, men han vill inte tjata då de har mycket att göra. OCH! Enligt offerten ska arbetet utföras i maj och om vi inte bokar en tid snart blir det ju aldrig av känns det som. Vill ju helst hinna få upp staketet som ska gå runt trädgården sen och hinna vara i trädgården innan sommaren är slut.

Sen ska vi ju måla staketet på altanen också, och hinna ta hand om allt det där andra som gräsklippning, städning, tvätt o.s.v. Och gärna hinna vara en familj också och göra saker ihop.

Sen vet jag ju att det är precis som sambon säger; att jag stressar upp mig för mycket.


Graviditeten då hur går det med den? Jo tack den rullar på. Jag har en bestämd känsla av att lillebror inte kommer att stanna inne i magen till fulltid. Helt säker på att han kommer tidigare vilket han gärna får göra, men inte för tidigt. Vi får gärna passera 37+0 så att det räknas som fullgånget.

Anledningen till att jag tror han kommer tidigare är att jag får väldigt mycket sammandragningar så fort jag ansträngt mig. Att städa huset (dammsuga) resulterar alltid i att jag har regelbundna och en del onda sammandragningar hela kvällen efter. Att böja mig framåt ger sammandragningar. Att vila på soffan ger sammandragningar. Ja allt egentligen.

I övrigt så har jag fått foglossning. Framsidan av mitt bäcken, bäckenbotten och ljumskarna gör ont hela tiden. Ungefär som en konstant träningsvärk och varje steg jag tar ökar smärtan. Att lägga benen i kors gör ont, att vända mig i sängen gör ont, ja allt egentligen. Men jag står ut. Verkar samla på mig vätska också, Vissa dagar känns fingrarna som korvar och det stramar när jag böjer på dem. Underben, anklar och fötter är också svullna vissa dagar trots stödstrumpor. Men hoppas att det inte blir värre än så här (troligt). Sömnen ska vi inte prata om. Den är fortfarande kass. Sover 2 timmar åt gången innan det är dags för toabesök. Hoppas få några fler timmars sömn innan det är dags för förlossningen. Och om hemorrojderna skulle gå tillbaka skulle jag inte bli ledsen. I alla fall den senaste kunde ju få försvinna för den gör så in i norden ont, en liten ettrig sak.

Magen 33+0

Magen 34+0

Gjorde en jämförelse från 32+0 till nu, ganska mycket som hänt på 3 veckor ändå. 

V 32+2

Jag är trött och kroppen gör ont dagligen, framförallt ryggen. Och sammandragningarna börjar bli lite jobbiga. Men jag är inte trött på att vara gravid. Jag tycker det är underbart och vi är inte redo för bebis ännu. De senaste dagarna har det börja landa i mitt huvud att det ju inte är så långt kvar. Jag och min syster var i Ullared och handlade på Gekås i lördags så nu har jag köpt det mesta inför lillebrors ankomst och en helt garderob med kläder i strl 92 till storasyster. Så nu har jag börjat boa lite smått. Köpte ett fint set som lillebror ska ha hem från BB och lite nya sängkläder. Började packa BB-väskan lite igår och idag köpte vi ett paket med newborn blöjor i strl 1. Hade glömt hur små de där första blöjorna är. Planen är att pyssla och dona lite varje dag så att bebisrummet blir riktigt ombonat och mysigt. Nu kommer ju inte lillebror att sova där första tiden, men vill ha det klart ändå. Har köpt hem ingredienser för att kunna baka lite bullar och kakor inför lillebrors ankomst också så ska göra det framöver.

Magen vecka 32+0

Är lite orolig för hur första tiden med två barn kommer att funka. Är helt inställd på att det kommer att bli jobbigt några veckor, dels ska vi lära känna vår nya familjemedlem, storasyster ska acceptera att lillebror också får uppmärksamhet och framförallt måste vi se till att hon inte känner sig bortglömd eller utbytt. Jag har sagt till sambon att denna gång så får alla besök vänta lite. Absolut inga besök under första veckan, (helst inte andra heller om jag får bestämma) så att vi får chansen att lära känna vår nya familj. När storasyster föddes hade vi ju besök nästan varje dag i början och besöken fortsatte ju i 2 månader. Det orkar jag inte denna gång. Vet hur slut jag var sist och kände bara att jag ville vara med min lilla familj utan massa andra som kom och hälsade på. Så denna gång får folk helt enkelt acceptera att de får vänta. Är jag helt ute och cyklar när jag känner så här?