Nej, nej, nej och nej...

Det är nog de ord som hörs mest här hemma just nu. Inte bara från mig och sambon utan även från storasyster. Hon är nog faktiskt den som säger det mest. Det är hennes svar på allt, även på det som hon egentligen menar ja på. Lite svårt att veta vad hon vill ibland med andra ord. Förutom ordet nej så börjar det komma fler och fler ord. Vissa förstår man direkt vad hon menar, medan hon andra gånger hittar på ett eget ord för något. Jag och sambon förstår ju vad hon menar, men inte alla andra. Ett exempel är dessa tre ord som hon använder väldigt ofta; isse, tusse och issa. De betyder ju självklart kisse, snutte och sitta. Det tog ett tag innan vi lärde oss höra skillnad på dem, för när hon säger dem låter det väldigt lika och för den ovana låter de alla tre som issa.

Andra ord som hon nu säger är:
Titta
Nej och näe
Pappa
Mamma
Brumbrum (Bil eller annat motorfordon)
Bäpple (äpple)
Auau (mjaumjau)
Avav (vovvov, hund)
Oj
Ajaj
Hohoho (apa)
Mmmm (ko)
Hej å (hej då)
Blä
Gurrka
Anan (banan)
Amnam (mat, gott)

Vet inte hur stort ordförråd de ska ha som nästan 1,5-åringar, men jag tycker det känns helt okej. Hon pratar ju mycket mer än bara de här orden, men inga ord som vi har lyckats koppla ihop med vad de betyder utan då sker den mesta kommunikationen med gester och att hon pekar och visar.

Förutom språket så märks det att hon utvecklas väldigt mycket just nu både fysiskt och psykiskt och hon testar gränser till max. En väldigt jobbig tid måste jag säga, både för oss föräldrar och för henne själv. Hon blir så frustrerad när hon försöker förmedla något och vi inte förstår vad hon menar. Och hon blir så arg när hon inte får göra som hon vill. Och jag kämpar med att inte bli arg. Hon måste ju få testa, och sånt som är farligt måste jag förklara varför hon inte får göra. Att bara säga nej eller bli arg efter att ha sagt nej 1 miljoner gånger om samma sak hjälper ju inte. Då förstår hon inte varför och gör om och om och om. Oftast kan jag behålla lugnet, men ibland blir det mindre bra. Tålamodet tryter och det slutar med att jag blir arg och skriker istället. Men jag gör mitt bästa vilket jag försöker påminna mig själv om hela tiden. Och så försöker jag komma ihåg att jag inte är någon superwoman utan bara en helt vanlig människa som försöker så gott hon kan. Sambon har nog ännu svårare än jag att ta trotsen. Han blir arg direkt, men samtidigt så är det ju inte han som är hemma mest så han har svårt att arbeta fram ett bra sätt att hantera det på. Jag som är hemma med storasyster i stort sett dygnet runt börjar ju nu lära mig vad som funkar och inte funkar. Dessutom har jag fler bekanta som har barn i ungefär samma ålder som jag kan ventilera med och få råd från. Sambon har ju inte det nätverket på samma sätt. Vi får helt enkelt försöka komma ihåg att det är en övergående fas.

I och med att hon får mer och mer egen vilja så har det också blivit svårare att natta henne på kvällen. Det är mycket nej när vi säger att det är dags att sova och det är mycket "mamma! pappa!" inifrån hennes rum. Men inte någon gråt som tur är. Det är mest att hon protesterar och testar om vi kommer att ge med oss och låta henne komma upp. Så nu tar nattningarna cirka 1 timme, men samtidigt så kan vi sitta i vardagsrummet och behöver inte vara inne hos henne. Jag går in då och då och talar om att det är sovdags och säger godnatt. Och oftast somnar hon av sig själv efter ett tag. Tror det påverkar ganska mycket också att det är så ljust på kvällarna så hon har svårt att förstå att det är kväll. Ska till IKEA med en vän imorgon så då ska jag se om jag hittar någon mörkläggande rullgardin, för den som vi har nu stänger inte ute något ljus alls.

Vi har även börjat lite smått med pottträning. Inget superseriöst ännu, men i alla fall så att hon ska börja vänja sig vid pottan och kanske börja koppla ihop den med att kissa och bajsa. Jag har gjort så att jag brukar fråga i samband med blöjbyte om hon vill sitta på pottan. Ibland vill hon och ibland protesterar hon vilt. Och vill hon inte så slipper hon. Försöker även ha lite koll på om hon visar tecken på att bajsa och när jag ser dem brukar jag fråga om hon vill prova att sitta på pottan. Oftast är svaret nej. Men några gånger har hon satt sig på pottan utan att jag frågat, visserligen med både byxor och blöja på, men då har jag kunnat ta av dem och det har de flesta gångerna kommit antingen kiss eller bajs i pottan. Är väldigt noga med att berömma varje gång hon gått på pottan och hon blir väldigt stolt då. Och på samma sätt är jag väldigt noga med att inte tvinga henne till något och inte heller skälla på henne om hon råkar kissa eller bajsa på golvet när hon går utan blöjan. Talar istället om att det inte gör något, men att hon nästa gång kan försöka gå på pottan istället.

Blev visst ett långt inlägg om storasyster, men det är ju så mycket som sker just nu.