Nu är den äntligen färdig, berättelsen om när vår lilla prins kom till världen.
Kl 04:16 26/6 väcks jag av storasyster som ropar efter mamma. Tänker då att "nähä ingen bebis idag heller". Försöker få storasyster att somna om i vår säng, vilket inte alls går. Hon tycker helt enkelt att det är morgon. Men jag vägrar gå upp så tidigt så vi ligger kvar och myser istället. Har sedan jag vaknade haft ganska mycket sammandragningar och 05:15 får jag den första som gör lite ont. Sen fortsätter de komma med jämna mellanrum, tror att det var typ 10 minuter emellan dem då. Under den första timmen blir de kraftigare och ondare och när sambon kommer hem från nattjobb vid 06:15 säger jag att jag tror att bebisen är punktlig. Sambon svarar med att det är bäst jag sover lite då. Väck mig om det är dags.
Vankade sen runt här hemma med värkar som kom med 3-10minuters mellanrum. Och de gjorde så mycket ondare än med storasyster. Men eftersom de inte kom jättetätt så var jag ganska säker på att det inte var dags att åka in än på länge. Men att ta hand om en extremt trotsig och lite trött storasyster samtidigt som jag försökte andas mig igenom värkarna var inte det lättaste. Sambon vaknade runt lunchtid tror jag det var och tyckte att jag verkade ha så ont att vi borde åka in. Det tyckte inte jag, det gick bra att andas igenom fortfarande och det kunde fortfarande gå tio minuter mellan varje värk.
Så vi gick ut i trädgården, sambon lekte med sin bil och jag jagade storasyster mellan värkarna. Runt kl 14 blev värkarna ännu kraftigare och strålade ner i låren och kändes rejält bak i ryggen. Men de kom fortfarande med samma mellanrum så jag hävdade envist att det inte var dags att ringa förlossningen. Sambon började dock bli lite nervös för att vi inte skulle hinna in. Så jag sa till honom att packa det sista till BB-väskan och det som var kvar att packa i storasysters väska och packa in det i bilen. Mest för att han skulle ha något att distrahera sig själv med. Strax efter kl 15 kände jag att det inte funkade att vara hemma längre. Värkarna gjorde alldeles för ont. Så jag ringde förlossningen och vi var välkomna in. Åkte hemifrån vid 15:30 cirka, tog en tur förbi Ica för att handla lite gott att äta och sen åkte vi till svärföräldrarna och lämnade av storasyster. Under bilfärden ökade värkarna i intensitet och kom även lite tätare, cirka 4 minuter emellan. Promenaden från parkeringen in till förlossningen tog ganska mycket längre tid än vad den sträckan brukar göra om man säger så.
När vi kom in på förlossningen (vi skrevs in kl16:19) möttes vi av vår barnmorska. Jag gillade henne direkt, hon kändes så lugn och erfaren (visade sig att hon jobbat i 36år). Fick lämna urinprov, vägdes in på 94,5kg och sedan var det dags för CTG. Hade nu 3värkar på 10minuter och var öppen 4cm så med andra ord var vi förbi latensfasen och inne i den aktiva fasen. Smärtlindring diskuterades och jag framförde mitt önskemål om lustgas och Eda, vilket jag skulle få.
Efter att ha legat ett tag med CTG kom barnmorskan in igen. Tydligen rörde sig lillebror för mycket så det gick inte att avläsa hjärtrytmen rätt så hon ville sätta skalpelektrod. Visst sa jag. Hon ville dock förbereda allt för Eda innan då det kan gå fort när hon tagit hål på hinnorna och vattnet gått. Skönt tänkte jag. Nål sattes, prover togs,dropp hängdes och så sattes skalpelektroden. Enligt förlossningsjournalen var kl 17:09 när hinnorna togs. Kom bara pyttelite vatten då lillebror var ordentligt fixerad. Så skulle jag få ligga med CTG ytterligare en stund för att se hjärtrytmen i förhållande till värkarna.
Efter en stund sa sambon att nu har det ju inte kommit någon värk på länge och jag höll med, men precis då kände jag att en värk startade. Och den värken var hemsk. Det var som att det small till i magen och den blev jättestark och det strålade något hemskt ner i låren, fanns inte en möjlighet att ligga stilla. Tryck på larmknappen sa jag till sambon när värken ebba ut, jag måste ha smärtlindring! Jag fick lustgas och barnmorskan sökte narkosen för Eda.
Sen började värkarna komma tätt och de var extremt jobbiga. Barnmorskan kom in och meddelade att det skulle dröja cirka 15 minuter innan narkosen.skulle komma. Då tänkte jag att det kommer inte att bli någon Eda. Barnmorskan undrade om jag ville prova att stå på knä lutad mot sängryggstödet eftersom det ibland kunde göra att värkarna kändes mindre intensiva. Jag var beredd att prova vad som, men precis när jag skulle vända mig så kom ännu en värk och när barnmorskan såg hur ont jag hade ville hon undersöka mig igen för hon tyckte det verkade gå väldigt snabbt nu. Och jo då jag var öppen 8cm och började nu känna lite lätt att jag ville krysta.
Ställde mig på knä och fick direkt en värk som nog var första krystvärken och efter den brände det i hela underlivet. Här fick jag lite lätt panik och tappade kontrollen helt över andningen. Hörde i bakgrunden barnmorskan uppmana mig att ta det lugnt och andas i masken, men den jag fokuserade på var sambon som satt vid mitt huvud och sa samma sak. Hade även lyckats få tag i hans ena finger som jag nog halvt krossade. Hörde barnmorskan säga att om du vill krysta så krysta för nu kommer bebisen. Enligt förlossningsjournalen var klockan 17:50 när krystvärkarna började. Första värken kom huvudet och andra värken var han ute, kl 17:53. Och all smärta bara försvann. Eller egentligen vet jag inte om jag kan säga att krystvärkar gör ont. Enligt mig är det ner en så otrolig kraft, som man inte på något sätt kan motarbeta. Kroppen säger krysta och det gör man.
Så här i efterhand upplever jag förlossningen som jättebra. Jag var trygg och kände mig bekväm med barnmorskan, trots att jag inte fick min Eda. Det ända var att det var lite svårt att fatta att han var född. Allt gick ju så snabbt.
Efteråt var jag inte alls så trött som efter att jag krystat i 30 minuter när storasyster föddes, jag brast inget denna gång och träningsvärken som jag fick sist gjorde sig inte påmind denna gång. Känns faktiskt som att jag återhämtade mig supersnabbt.
