Dags att avsluta

Jag har kommit fram till att inte fortsätta blogga. I alla fall inte på denna blogg. Jag startade den här bloggen för att ha en plats att ventilera mina känslor på när vi var mitt uppe i behandlingarna. Den har hjälpt mig mycket och även ni som läser har uttryckt att den hjälpt även er. Jag kommer inte lägga ner bloggen, den kommer finnas kvar att läsa, men vi ska som vi känner nu inte ha fler barn. Och den här bloggen är inte tänkt som en blogg om familjelivet. Kanske startar jag en ny blogg som handlar om vårat liv med storasyster och lillebror, men just nu har jag inget behov av och heller ingen önskan om att blogga.

Tack för den här tiden bloggen, och tack till er som läst och lämnat små kommentarer.

PCO-tankar.

Funderar lite över min PCO för ovanlighetens skull (nu när vi bestämt att vi inte ska ha fler barn så känns den inte längre som någon stor grej). Känner väl mest att det ska bli spännande att se om mensen kommer igång nu efter två graviditeter. Fick ju faktiskt 2 ägglossningar efter att storasyster föddes. Visserligen med typ 4 månaders mellanrum, men fler än jag tidigare haft utan medicinsk hjälp. Tror inte jag får ägglossning och mens innan jag slutat amma i vilket fall så tidigast efter nyår. Har i alla fall inga hormoner i kroppen som påverkar eftersom jag valde kopparspiral som preventivmedel. Så kommer det igång är det tack vare kroppen själv inget annat.

Som sagt spännande att se, men också väldigt skönt att jag inte längre har fokus på basal kroppstemperatur, livmodersekret, ägglossning och mens. Det tog ju faktiskt upp en stor del av mitt liv under de år vi försökte bli gravida.

Ångesten hos en småbarnsförälder

Det blir ganska glest mellan inläggen tyvärr. Jag känner ofta att jag skulle behöva skriva av mig lite, men tiden finns inte riktigt.

Förra veckan började vi skola in storasyster på dagis. Det går väl helt okej, pedagogerna som jobbar där är verkligen toppen och anpassar sig efter de behov våran dotter har. Hon behöver ju få tid på sig att vänja sig vid nya saker, så har det alltid varit och hon mår som bäst när hon har rutiner och vet vad som ska hända. Och rutiner har de ju på dagis, det ska bara bli en rutin att vara där. Och hon får den tid hon behöver. Vill hon gå undan så ser de till att hon får det, vill hon gå ut så följer en av pedagogerna med ut och så vidare. Hon tvingas inte till att leka med de andra barnen om hon inte vill det och det värdesätter jag jättemycket. 

Men ändå får jag dåligt samvete över att länna henne när jag ändå "bara" är hemma med lillebror. Ännu sämre samvete fick jag idag när hon grät vid lämning och inte alls ville att jag skulle gå. Då kändes det i mammahjärtat. Gråten hade slutat nästan direkt när jag gått, men ändå. Separationsångest skulle jag nog vilja säga att jag har, och jag längtar till att få hämta hem henne. Men så får jag dubbla känslor, för när jag kommer och hämtar så vill hon oftast inte åka hem, och då vet jag ju att hon inte vantrivs med att vara där. Inte lätt det där.

När det gäller lillebror har han nu hunnit bli fyra månader. Vi började ge gröt direkt och börjar nu komma upp i ca en halv portion. Kanske lite snabbt, men han är extremt matglad och fick han själv välja skulle han äta fulla portioner. Dessutom var vi tvungna att göra något. Amma 1ggr/timme varje natt funkar liksom inte i längden och flaska vägrar han att ta så att ge ersättning till natten funkar ju inte. Nu med lite gröt till kvällen så ammar vi bara 3 ggr/natt vilket är stor skillnad! Han försöker ta sig framåt när han ligger på mage, men än så länge går det bara bakåt och runt, men det dröjer nog inte länge innan vi får jaga efter honom. Ännu mer ångest, han växer ju alldeles för fort.

Konsten att natta 2 barn

Min sambo jobbar ju treskift. Förmiddag 05:45-13:45, eftermiddag 13:45-21:45 eller natt 21:45-05:45. Helger jobbar han antingen 06-18 eller 18-06. Detta innebär att jag ofta är själv med barnen och måste fixa nattningen själv.

Det har faktiskt gått över förväntan. Mycket tack vare att storasyster slutat sova på dagen och är riktigt trött vid läggning. Hon somnar oftast på 5-10 minuter vid 19-tiden medan jag läser saga för henne. Lillebror har ofta somnat strax innan, annars ligger han på min arm och somnar även han till sagan. Underbart med en nattning som inte innebär gråt och skrik :-)

Men så vissa kvällar (som tur är väldigt sällan) blir det som igår. En trött och allmänt irriterad mamma som ska försöka få en övertrött lillebror med magknip att ligga tyst och somna på armen medan hon läser saga för den ännu tröttare storasystern. Kan bara sluta i gråt och dåligt samvete. Lillebror grät och tjorvade vad jag än gjorde vilket gjorde storasyster ledsen för att hon ville att mamma skulle läsa saga så att hon kunde sova. Gråt från två små barn gjorde mig superstressad och tillslut skrek jag på lillebror "vad är det som är fel!) vilket ju bara gjorde honom mer ledsen. Inte så smart såhär i efterhand. 

Tillslut rapade han och slocknade därefter av utmattning på min arm. Då somnade storasyster på 5sekunder.  Och kvar satt jag och kände mig som världens sämsta mamma som skriker på en 4 månader gammal bebis, och därmed gör nästan 2åringen ledsen och orolig innan sovdags. Bett båda barnen om förlåt en miljon gånger och lovat att aldrig mer skrika på dem. Ett löfte som antagligen kommer att brytas. Men inte idag i alla fall. Idag var nattningen lugn och harmonisk. Inget skrik eller gråt från någon av oss. Ikväll känner jag mig som en bra mamma, även om jag fortfarande mår dåligt över gårdagen.

Fibromyalgi eller bara stressad?

Min mamma har fibromyalgi och mår till och från väldigt dåligt av den. Har varit sjukskriven nu i snart två år på grund av smärta, äter x antal tabletter per dag mot smärtan. Det har sedan hon fick diagnosen för ett antal år sedan varit min skräck att själv drabbas. Och nu är jag rädd för att jag har drabbats.

Sedan någon vecka efter att lillebror föddes har jag haft ont under fötterna på morgonen när jag gått upp. En väldigt speciell känsla. Det känns liksom som att fötterna är svullna, fast de inte är det, och att det är som kuddar under fötterna. Och när jag ställer mig upp så känns det som tusen nålar i fotsulorna. Oftast släpper det av efter några minuter. Senaste veckorna har det dock blivit värre. Det gör ont under fötterna även när jag ligger ner, och smärtan känns även upp i underbenen. Mina myrkrypningar har också blivit värre. Sedan några dagar tillbaka har samma smärta även börjat komma i handflatorna. Mitt humör är värre än någonsin och jag tänder till och blir arg direkt. Och hjärtat slår extraslag titt som tätt.

Nämnde alla dessa symtom för mamma som svarade med att jo det låter ju som det hon hade i början. Framförallt symtomen från ben och fötter. Enklaste vore ju att bara ringa VC och be om ett läkarbesök. Men jag är rädd. Rädd för att inte bli tagen på allvar, men även för att få en eventuell diagnos. Kanske är jag bara stressad av livet som tvåbarnsmamma och allt det innebär. Även om jag själv inte tror att det är hela problemet. Jag borde ringa. Och antagligen kommer jag att göra det. Jag måste bara övertala mig själv till att det är det smartaste att göra.

Sova på natten?

Just nu sover jag superdåligt. Lillebror är inget stort fan av att sova i sin egen säng. Han vill helst ligga tätt intill mig. Med storasyster var jag helt inne på att hon skulle sova i sin egen säng och hon gjorde det utan några problem. Nu har jag mer tänkt att om det innebär att vi får sova på natten så får han gärna ligga hos mig. Och det har funkat bra, tills för några veckor sedan. Dels så äter han 4-5gånger per natt och de nätter.han inte gör det vaknar jag med cirka en timmes mellanrum för att se att han fortfarande andas.

Så nä, just nu känner jag att jag gärna skulle ha honom sovande i sin egen säng här bredvid. Största problemet är att han är extremt lättväckt så det är nästan omöjligt att flytta över honom från min säng till hans efter amning. Antingen vaknar han eller så blir han orolig och ligger och snurrar fram och tillbaka så att jag ändå inte kan sova.

Alldeles för länge sedan

O herregud vad längesedan det är jag skrev något härinne. Dagarna bara försvinner och tyvärr blir bloggen lidande.
Lillebror har redan hunnit fylla hela 3månader. Han är en väldigt glad och nöjd bebis. Kan ligga i sitt babygym, eller sitta i babysittern hur länge som helst så länge man pratar med honom med jämna mellanrum. Han bjuder på många leenden och pratar gärna med oss. Men nattetid vill han ligga nära sin mamma och har svårt att komma till ro i sin egen säng trots att den är precis bredvid våran. Han är på många sätt raka motsatsen till hur hans storasyster var som bebis. Och han har mycket mindre rutiner än sin syster. Det är först nu som sömnen börjat ordna upp sig. Och det är inte sällan vi spenderar nätterna med amning 1 gång per timme istället för att sova. En hungrig liten kille helt enkelt. Men det är nog inte så konstigt, för så liten är han ju inte. Vid 3 månaderskontrollen vägde han 6730g och var 66,5cm lång. Precis som sin syster vägrar han flaska så den här mamman har fått ställa in flera planerade roligheter för att istället stanna hemma och agera mjölkbar, men det är ju en begränsad tid så jag står ut.

Storasyster är fortfarande trotsig som få, särskilt mot mig, men jag tror faktiskt det börjar lugna sig lite. Hon utvecklas så snabbt nu. Särskilt språkligt. Det spottas ut nya ord varje dag och hon säger nu treordsmeningar. Vi potttränar för fullt, men där går det lite sakta, men nu när hon fått egna trosor tycker hon det är riktigt roligt så snart tror jag hon är torr dagtid iallafall.  Vi bytte till juniorerna för en månad sedan och i och med det valde hon att sluta sova dagtid. Hon blir trött på eftermiddagen och gnäller en del, men nattningarna är nu enkla och utan bråk. Kl 19 lägger hon sig med napp och snuttefilt, sen läser jag saga och hon somnar inom 5minuter. Underbart. Hon vaknar fortfarande på natten  och kommer över till våran säng, men helt ärligt är det bara mysigt. Snart börjar hon på dagis. 2november börjat inskolningen. Jag tror det blir toppen för henne att få några timmar med aktiviteter och att få leka med andra barn. Sen tycker jag att det är jobbigt att någon annan ska ha hand om min skatt, men jag överlever nog.

Jag kämpar på med gravidkilona. Nu väger jag 75,6kg så det går framåt. Skulle antagligen gå ännu snabbare om jag bara kom ut och rörde på mig. Men  har haft lite otur med motionen. Började jogga och det kändes superbra, men så pajade min ena fot så jag knappt kunde gå på 2 veckor och när den väl blivit bra fick jag ett nageltrång på ena tån med kraftig inflammation så kunde inte ha några skor på mig. Nu har det läkt så ska väl börja om igen.

Ja det var ju en liten uppdatering iallafall och jag hoppas att jag lyckas hålla igång bloggandet framöver.

Nu är det dags...

...att ta tag i gravidkilona. Vågen visar idag 81,6kg. Alltså 12,2kg att bli av med. Kommer börja försiktigt med barnvagnspromenader och sen öka successivt.  Har även skaffat appen "mammamage" och kommer att köra de övningarna för att stärka magmusklerna. Kommer även försöka dra ner lite på fikabröd och godis, men i övrigt kommer jag äta som vanligt.

Här kommer lite magbilder post graviditet

Stressad kropp?

Det blir dåligt med uppdateringar här för tillfället. Det hinns helt enkelt inte med mellan allt annat i vardagen. Förhoppningsvis blir det annorlunda när vi fått till lite rutiner. Fram tills dess fokuserar jag på att inte gå under av trötthet.

Storasyster och lillebror är inte synkade när det gäller sömnen. Lillebror är vaken när storasyster sover på dagen så ingen möjlighet dagtid att ta igen sömnen som går förlorad nattetid i och med matningen av lillebror. Dessutom har storasyster börjat vakna på natten. Inte bara vakna till och somna om när hon fått nappen utan hon vaknar och sen tar det några timmar innan hon somnar om igen. Tror definitivt det är en reaktion på att hon fått en lillebror.

Som pricken över i blev dessutom lillebror genomförkyld natten till fredagen,vilket inneburit att han inte sovit mer än någon timme åt gången eftersom han täppt igen i näsan och haft en del segt slem att hosta upp. Nu verkar den dock vara på väg att gå över, bara lite snörvlig ibland och hostar någon enstaka gång.

Det märks att storasyster tycker det är jobbigt att ha fått en lillebror. Hon är jättegullig mot honom och vill pussa och klappa på honom, men om jag eller sambon håller lillebror och gosar med honom ser man sorgen i hennes ögon. Och ja det är verkligen sorg. Och det gör så ont i mammahjärtat att se det. Det märks även i hennes humör. Större delen av dagarna så är hon ledsen eller arg. Hon får just nu hemska utbrott över minsta lilla sak, och gör allt det hon inte får, bara för att få uppmärksamhet. Vi försöker att bemöta det med lugn och ge henne egentid med oss, men ibland är det riktigt svårt. Särskilt för mig, jag kan ju inte bara låta bli att mata lillebror till exempel. Men vi gör vårt bästa. Framförallt försöker vi att inte skälla på henne. Hon måste ju få känna att hon fortfarande är lika älskad som innan lillebror föddes.

Och tydligen måste jag försöka ta det lite lugnt. Min kropp sa ifrån i helgen. Runt lunch på lördagen började mitt hjärta slå oregelbundet. Eller det känns som att det hoppar över slag, fast egentligen så är det extraslag (VES) som gör att det ordinarie hjärtslaget fördröjs. Ofarligt, men väldigt obehagligt. Har haft så förr, men då har det varat i någon minut och sen gått över. Den här gången gick det inte över. Så vid kl 20 när det fortfarande inte slutat tvingade mig sambon att ringa 1177. Fock dock lugnande besked, men uppmaningen att söka akut om jag fick yrsel, svimningskänsla, andfåddhet eller bröstsmärtor. Sjuksköterskan jag pratade med trodde att kroppen är stressad, dels efter förlossningen och på grund av sömnbrist. Och så kan det säkert vara, och stressen av att ha två små barn som skriker.  Tillexempel vid nattningen av storasyster känner jag mig stressad över att lillebror kanske börjar skrika precis när hon håller på att somna och därmed väcker henne igen. Så har sedan i lördags försökt att ta det lugnt och inte stressa upp mig över allt. Har väl gått så där. Och hjärtat har fortsatt hoppa. Söndagen var det hela dagen, igår lite mindre och idag bara någon enstaka gång så förhoppningsvis försvinner det snart.

Förlossningsberättelse

Nu är den äntligen färdig, berättelsen om när vår lilla prins kom till världen.

Kl 04:16 26/6 väcks jag av storasyster som ropar efter mamma. Tänker då att "nähä ingen bebis idag heller". Försöker få storasyster att somna om i vår säng, vilket inte alls går. Hon tycker helt enkelt att det är morgon. Men jag vägrar gå upp så tidigt  så vi ligger kvar och myser istället. Har sedan jag vaknade haft ganska mycket sammandragningar och 05:15 får jag den första som gör lite ont. Sen fortsätter de komma med jämna mellanrum, tror att det var typ 10 minuter emellan dem då. Under den första timmen blir de kraftigare och ondare och när sambon kommer hem från nattjobb vid 06:15 säger jag att jag tror att bebisen är punktlig. Sambon svarar med att det är bäst jag sover lite då. Väck mig om det är dags.

Vankade sen runt här hemma med värkar som kom med 3-10minuters mellanrum. Och de gjorde så mycket ondare än med storasyster. Men eftersom de inte kom jättetätt så var jag ganska säker på att det inte var dags att åka in än på länge. Men att ta hand om en extremt trotsig och lite trött storasyster samtidigt som jag försökte andas mig igenom värkarna var inte det lättaste. Sambon vaknade runt lunchtid tror jag det var och tyckte att jag verkade ha så ont att vi borde åka in. Det tyckte inte jag, det gick bra att andas igenom fortfarande och det kunde fortfarande gå tio minuter mellan varje värk.

Så vi gick ut i trädgården, sambon lekte med sin bil och jag jagade storasyster mellan värkarna. Runt kl 14 blev värkarna ännu kraftigare och strålade ner i låren och kändes rejält bak i ryggen. Men de kom fortfarande med samma mellanrum så jag hävdade envist att det inte var dags att ringa förlossningen. Sambon började dock bli lite nervös för att vi inte skulle hinna in. Så jag sa till honom att packa det sista till BB-väskan och det som var kvar att packa i storasysters väska och packa in det i bilen. Mest för att han skulle ha något att distrahera sig själv med. Strax efter kl 15 kände jag att det inte funkade att vara hemma längre. Värkarna gjorde alldeles för ont. Så jag ringde förlossningen och vi var välkomna in. Åkte hemifrån vid 15:30 cirka, tog en tur förbi Ica för att handla lite gott att äta och sen åkte vi till svärföräldrarna och lämnade av storasyster. Under bilfärden ökade värkarna i intensitet och kom även lite tätare, cirka 4 minuter emellan. Promenaden från parkeringen in till förlossningen tog ganska mycket längre tid än vad den sträckan brukar göra om man säger så.

När vi kom in på förlossningen (vi skrevs in kl16:19) möttes vi av vår barnmorska. Jag gillade henne direkt, hon kändes så lugn och erfaren (visade sig att hon jobbat i 36år). Fick lämna urinprov,  vägdes in på 94,5kg och sedan var det dags för CTG. Hade nu 3värkar på 10minuter och var öppen 4cm så med andra ord var vi förbi latensfasen och inne i den aktiva fasen. Smärtlindring diskuterades och jag framförde mitt önskemål om lustgas och Eda,  vilket jag skulle få.

Efter att ha legat ett tag med CTG kom barnmorskan in igen. Tydligen rörde sig lillebror för mycket så det gick inte att avläsa hjärtrytmen rätt så hon ville sätta skalpelektrod.  Visst sa jag. Hon ville dock förbereda allt för Eda innan då det kan gå fort när hon tagit hål på hinnorna och vattnet gått. Skönt tänkte jag. Nål sattes, prover togs,dropp hängdes och så sattes skalpelektroden. Enligt förlossningsjournalen var kl 17:09 när hinnorna togs. Kom bara pyttelite vatten då lillebror var ordentligt fixerad. Så skulle jag få ligga med CTG ytterligare en stund för att se hjärtrytmen i förhållande till värkarna.

Efter en stund sa sambon att nu har det ju inte kommit någon värk på länge och jag höll med, men precis då kände jag att en värk startade. Och den värken var hemsk. Det var som att det small till i magen och den blev jättestark och det strålade något hemskt ner i låren, fanns inte en möjlighet att ligga stilla. Tryck på larmknappen sa jag till sambon när värken ebba ut, jag måste ha smärtlindring! Jag fick lustgas och barnmorskan sökte narkosen för Eda.

Sen började värkarna komma tätt och de var extremt jobbiga. Barnmorskan kom in och meddelade att det skulle dröja cirka 15 minuter innan narkosen.skulle komma. Då tänkte jag att det kommer inte att bli någon Eda. Barnmorskan undrade om jag ville prova att stå på knä lutad mot sängryggstödet eftersom det ibland kunde göra att värkarna kändes mindre intensiva. Jag var beredd att prova vad som, men precis när jag skulle vända mig så kom ännu en värk och när barnmorskan såg hur ont jag hade ville hon undersöka mig igen för hon tyckte det verkade gå väldigt snabbt nu. Och jo då jag var öppen 8cm och började nu känna lite lätt att jag ville krysta.

Ställde mig på knä och fick direkt en värk som nog var första krystvärken och efter den brände det i hela underlivet. Här fick jag lite lätt panik och tappade kontrollen helt över andningen. Hörde i bakgrunden barnmorskan uppmana mig att ta det lugnt och andas i masken, men den jag fokuserade på var sambon som satt vid mitt huvud och sa samma sak. Hade även lyckats få tag i hans ena finger som jag nog halvt krossade. Hörde barnmorskan säga att om du vill krysta så krysta för nu kommer bebisen. Enligt förlossningsjournalen var klockan 17:50 när krystvärkarna började. Första värken kom huvudet och andra värken var han ute, kl 17:53. Och all smärta bara försvann. Eller egentligen vet jag inte om jag kan säga att krystvärkar gör ont. Enligt mig är det ner en så otrolig kraft, som man inte på något sätt kan motarbeta. Kroppen säger krysta och det gör man.

Så här i efterhand upplever jag förlossningen som jättebra. Jag var trygg och kände mig bekväm med barnmorskan, trots att jag inte fick min Eda. Det ända var att det var lite svårt att fatta att han var född. Allt gick ju så snabbt.

Efteråt var jag inte alls så trött som efter att jag krystat i 30 minuter när storasyster föddes, jag brast inget denna gång och träningsvärken som jag fick sist gjorde sig inte påmind denna gång. Känns faktiskt som att jag återhämtade mig supersnabbt.