Första inlägget

Jag startar den här bloggen som ett sätt för mig själv att tömma ur mig alla känslor jag har. 

Hela den här karusellen började i mars 2011. Då bestämde jag och min sambo oss för att det var dags att börja försöka skaffa ett barn. Jag slutade med p-piller och började vänta på att menscykeln skulle komma igång. Hade läst någonstans att det ibland kan ta lite tid efter att man slutat med p-piller så blev inte allt för uppstressad när den inte kom igång. Började dock bli lite fundersam när september månad kom. 6 månader hade gått och ändå ingen mens. Kontaktade därför kvinnokliniken på sjukhuset här där jag bor. Fick komma dit på undersökning och provtagning. Enligt läkaren jag träffade då såg allt normalt ut på ultraljudet, provsvaren skulle ta ett tag innan de var färdiga så fick en telefontid för detta. Fick vid besöket recept utskrivet på Provera som är ett gulkroppshormon. Skulle äta dessa för att få en blödning och sen brukar det komma igång av sig självt enligt läkaren. Kände mig positiv och glad att jag nu fått hjälp. Fortfarande ingen oro eftersom jag hade vänner som haft det likadant och allt hade ordnat sig efter en kur med gulkroppshormon. Fick en blödning av tabletterna, läkaren ringde och meddelade att alla prover såg bra ut. Dock hade jag ett lite förhöjt TSH vilket tyder på att sköldkörteln inte riktigt fungerar (hypothyreos). Värdet var så lite förhöjt att det vanligtvis inte behandlas, men eftersom vi försöker bli gravida fick jag levaxin utskrivet. Sedan gick dagarna och det var nu jag började fundera på om allt verkligen är som det ska. 

Ingen mer mens eller ägglossning kom, så efter ytterligare 3månader i februari 2012 kontaktade jag kvinnokliniken igen. Fick komma på ytterligare ett besök, fick träffa en annan läkare som sa i stort sett samma sak som den första. Allt ser bra ut, det kan ta lite tid. Hon sa också att det nog är så att jag behövde lite hjälp att få igång ägglossningen. Så hon ordinerade diverseprover och om dessa såg bra ut skulle jag få hjälp via RMC med tabletter för ägglossning. Fick ytterligare en kur Provera och komma in och ta prover på blödningsdag 3. De missade dock att ta det viktigaste provet, AMH som visar äggstocksreserven så fick komma tillbaka 2 veckor senare för att ta det provet. Sedan hände inte mycket mer. Fick ett brevsvar hem om att alla prover såg bra ut så jag skulle ringa RMC för att få tabletter för ägglossning. Ringde RMC, fick dock helt andra besked därifrån. De kunde inte hjälpa mig med detta utan att först göra en infertilitetsutredning på både mig och min sambo. Fick en tid för detta i augusti 2012. Vid det här laget började jag bli rätt så uppstressad och kände ingen tilltro till landstingets vård längre. Och att vänta till augusti för att göra utredning och sedan vänta ytterligare månader fanns inte i min värld.

Tog därför kontakt med en privat klinik. Fick komma dit samma dag och träffa deras gynekolog. Vilket skillnad det var. Hon gick igenom vad jag varit med om hittills, och tyckte precis som jag att en infertilitetsutredning inte var nödvändig i nuläget. Jag har ju ingen ägglossning och kan därmed inte bli gravid. Hon gjorde ett nytt ultraljud och sa sedan; har du hört talas om PCO? Det hade jag någon gång, men visste inte så mycket om det. Hon förklarade att det innebär polycystiska ovarier. På mina äggstockar finns massor med små äggblåsor. Om man har mer än tio så har man PCO. Hon visade mig på ultraljudsbilden och det syntes tydligt. Ingen på kvinnokliniken hade ens nämnt det. Blev därefter uppsatt för en tid 6:e augusti för att börja med pergotime för att stimulera ägglossning och där är vi nu. 

Började inte med pergotime vid besöket 6:e augusti dock för då hade jag haft en egen ägglossning och fick vänta in mensen. Körde sedan en enkel pergokur blödningsdag 5-9. Var på VUL dag 12 för att kontrollera så att det inte släpper fler än 2ägg. Då kom första smällen. Det fanns inget ägg som tydligt börjat mogna. En äggblåsa som var 1cm fanns. Fick därför komma åter igen på dag 18 för nytt VUL. Ingen ägglossning. Kändes ändå inte allt för jobbigt. Fick recept på provera och pergotime och skulle nu istället köra en dubbelkur pergo.  Igår var jag på VUL för kontroll. Ingen ägglossning nu heller. Inte tillstymmelse till några ägg som var på väg att mogna. Kände att hoppet sjönk tio meter under jorden. Fick dock en ny tid för VUL 1/10. Min gynekolog är jättebra och stöttande, men det hjälper inte mycket. Grät hela vägen hem i bilen. Om det inte finns tecken på ägglossning på G 1/10 blir det en ny proverakur och trippelkur pergotime. Och funkar inte det så blir det behandling med sprutor istället. 

Känner mig ganska uppgiven just nu. Gråter för minsta lilla, särskilt på kvällarna innan jag somnar för då virvlar tankarna runt. Min sambo tar det inte lika hårt. Han stöttar och är säker på att det snart är vår tur. Känner mig dock så värdelös som har en kropp som inte funkar som den ska. Många runt omkring mig blir gravida och jag känner att jag nu börjar ha svårt att glädjas för deras skull. Känner inte att jag kan belasta sambon med alla dessa tankar. Han mår dåligt av att jag är ledsen. Därför startar jag nu den här bloggen som en ventilationskanal för tankar och känslor.