En liten prinsessa är född

Allt startade 12/12 kl 04:05 på morgonen. Då vaknade jag av att jag hade som krampliknande smärtor i ryggen och fram i nedre delen av magen. Tänkte att det väl var som det varit de andra nätterna. Att det kommer att släppa av bara jag går upp ur sängen. Så jag gjorde det. Gick på toaletten och gick sen tillbaka och la mig i sängen. Men det släppte inte av. Smärtan kom och gick med 5-10minuters mellanrum. Tanken; det kanske är idag det händer började gro. Efter att ha försökt somna om i cirka 30minuter gav jag upp. Tog en dusch för att se om det kunde hjälpa lite och om det var så att det skulle sätta igång ordentligt ville jag ha rent hår och vara fräsch när jag kom in till förlossningen. Haha bästa tanken egentligen. Duschen hjälpte inte mot smärtan men jag passade på att pyssla om mig själv ordentligt mellan smärtorna. Kände mig efter det riktigt snygg och fräsch. Värmde vetekudden och satte mig att titta på TV med en kopp kaffe.

Sambon kom hem vid 06:30 efter att ha jobbat natt. Jag berättade om att det kanske kunde vara dags idag, men att det definitivt inte startat ännu. Var ju alldeles för långt mellan värkarna. På föräldrautbildningen berättade de nämligen att för att det ska ha någon påverkan på livmodertappen så måste det komma minst 3 värkar på 10 minuter. Under hela dagen hade jag dessa värkar aldrig tätare än 5minuter, oftast 10 minuter emellan. Då och då trodde jag att de hade upphört helt eftersom det inte kom någon värk alls på cirka 30 minuter. Började ge upp hoppet om att det var på riktigt kring kl 15. Inget hade förändrats sedan de startade och jag tyckte de hade blivit svagare igen.

Sambon vaknade kl 16 och undrade hur det gick för mig. Jo jag hade ont, men inte mer än så. Fullt hanterbart och jag sa till honom att det nog inte blir något idag. Cirka kl 17 beslutade vi att vi skulle åka och storhandla då det mesta var slut hemma. Så det gjorde vi. Under tiden på mataffären blev värkarna lite kraftigare igen och kom även tätare. Under de cirka 30 minuter vi var i affären hade jag cirka 6 värkar som jag var tvungen att stanna upp och andas igenom. Hoppet steg igen och jag sa till sambon att han skulle se till att ha mobilen tillgänglig inatt på jobbet. När vi kom hem kom värkarna med längre mellanrum igen, vi åt lite mat, tittade på TV och så vidare. Kändes som att sambon absolut kunde åka och jobba natten.

Cirka kl 19 hände det dock något. Jag fick en superkraftig värk som jag inte kunde stå upprätt igenom och jag kände att jag behövde gå till toaletten. På toaletten upptäckte jag att jag börjat blöda, och ropar till sambon att han nog ska ringa och meddela jobbet att han inte kommer inatt. Ringde förlossningen för att få råd. Mina värkar kom fortfarande med cirka 10minuters mellanrum, men hade ju blivit kraftigare. Jag trodde inte att jag var i aktiv fas ännu, men var lite orolig för blodet då det inte var lite blod i slem utan färskt blod. Eftersom jag kände mig orolig bestämde vi att vi skulle komma in för en kontroll.

Vi kom till förlossningen kl 20:10. Fick lämna urinprov och kopplades upp på CTG. Fick ligga med detta i cirka 30minuter och hade under den tiden 3 värkar. Fortsatt 10minuter emellan alltså. Jag tänkte att vi kommer att få åka hem i väntan på att det ska starta på riktigt. Men vid den vaginala undersökningen visar det sig att livmodertappen i stort sett är utplånad och att jag redan är öppen 4cm. Får beröm för att ha jobbat på så bra hemma och jag och sambon får sen veta att vi kommer att få stanna på förlossningen och att det kommer att komma en bebis inom ett dygn i alla fall. Lite chockade blev vi. Vi var ju helt säkra på att vi bara skulle in på en kontroll och sen få åka hem igen. Samtidigt kändes det så himla spännande. Snart skulle vi få träffa lilla pyret! Som tur var hade vi tagit det säkra före det osäkra och tagit med BB-väskan och bilskyddet (det skulle dock visa sig att sambon skulle få åka några vändor hem under helgen för att komplettera väskans innehåll, men det kommer vi till sen.)

Meddelade våra föräldrar att bebis skulle komma under natten eller morgondagen. Sen satt vi mest och pratade om allt möjligt ett tag. Jag hade en del värkar som kom och gick, fortfarande med 5-10minuters mellanrum. De började nu göra ganska ont och jag vankade fram och tillbaka och andades igenom dem, eller stödde mig mot fotgaveln på sängen. Sambon masserade ryggslutet när jag ville det. Det hela var fortfarande helt hanterbart. Barnmorskan som skulle jobba under natten kom in och hälsade och vi gick igenom hur jag ville ha det med smärtlindring. EDA och lustgas var det enda jag sedan innan bestämt mig för. Kände dock att det fortfarande var helt hanterbart och ville avvakta. Jag och sambon fortsatte prata och skoja med varandra, passade på att ladda energi genom dryck och mat. Efter ett tag, vet faktiskt inte riktigt vad klockan var, började värkarna bli riktigt jobbiga att bara andas igenom, inte heller hjälpte det längre att gå omkring, eller att få massage. Dags för lustgas helt enkelt. Fungerade helt okej och jag blev så där fnittrig. Ny undersökning visade att jag var öppen 4-5cm, inte hänt jättemycket alltså, men det gick sakta framåt. Fortsatte gå runt mellan värkarna och andades lustgas när det kom. Efter ett tag blev värkarna längre och kraftigare och lustgasen hade inte längre någon effekt. Jag andades så länge i masken att jag blev svimfärdig istället.  Det var helt enkelt dags för EDA. Fick denna vid kl 02 ungefär och den hjälpte bra. Tog lite ojämnt, men jag var bra smärtlindrad och kände mest att det drog och spände på höger sida. Sängläge i en timme efter EDA. Kl 03 ny undersökning som visade att jag var öppen 6-7cm. Hurra, det går framåt! Och tio minuter senare gick vattnet när jag ställde mig upp. Nu skulle det nog inte dröja allt för länge.

Jag tyckte tiden gick extremt sakta. Men runt kl 05-05:30 började även EDA tappa effekten. Hade ett sjukt tryck mot svanskotan och i bäckenbotten. Den var nästan outhärdlig, till råga på allt fick jag i samband med detta tillbaka krampsmärtan i ryggen, nu 10x värre än innan EDA. Tog mig knappt från toaletten utan stod bara och skakade igenom värken. Fick en extra bolus i EDA och varm handduk mot ryggen. Det hjälpte lite mot ryggvärken i alla fall,  men det hemska trycket neråt fanns ju kvar. Fick lustgas som komplement. Hjälpte inte mycket, men fick mig att fokusera på annat än värken. Kände helt plötsligt ett behov av att krysta, ny undersökning visade att jag var fullt öppen. Nu skulle lilla pyret komma ut. Jag själv kände det som att jag krystade i en evighet och var helt säker på att det var minst en och en halv timme, men enligt journalen startade krystvärkarna kl 06:40 och 07:16 föddes så äntligen våran prinsessa. Alla smärtor var som bortblåsta och det enda jag kunde tänka på var det där lilla varma livet som låg på mitt bröst. Allt annat försvann. En större lycka har jag aldrig känt och den finns där fortfarande. Varje gång jag tittar på det där lilla pyret som ligger och sover här bredvid så bubblar det inom mig.

Jag hade en jättebra förlossning även om jag under krystvärkarna ville ge upp och gå hem. Den smärtan går inte att beskriva. Inte heller går det att förstå hur utmattad man är under de där sista minuterna. Jag kände det som att jag skulle kunna somna där och då. Värkar eller inte. Min sambo var under hela förlossningen min klippa. Han fanns där hela tiden och peppade. Under hela krystningsskedet så stod han vid mitt huvud och viskade peppande ord i mitt öra. Och jag misstänker att jag halvt klämde sönder hans hand under värkarna, men han har inte klagat.

Vår lilla prinsessa var ganska stor för att vara född i vecka 38+4 och därför blev vi inlagda på specialBB för att se att hennes blodsocker inte sjönk och att hon inte tappade för mycket i vikt. Vi fick komma hem på söndagen. Prinsessan hade gått ner mer än 10% så första tiden hemma har vi haft amningsschema och tillmatning i väntan på att mjölken skulle rinna till. Det gjorde den igår. Och igår var vi tillbaka på BB för viktkontroll vilken visade att vikten vänt uppåt igen. Så nu ammar vi var 4:e timma eller oftare om prinsessan är hungrig och håller på att trappa ut tillmatningen. I övrigt så går vi runt i en lyckobubbla och sitter stora delar av dagen och bara tittar på detta lilla mirakel. Vårat mirakel som vi skapat.  Hon är allt för oss.