...är ingen bra dag. Ungefär en vecka med dålig sömn sätter sina spår. Kände redan igår kväll att det var på bristningsgränsen. Tålamodet var noll när sessan absolut inte ville somna vid nattningen. Och nu på morgonen bröt jag ihop. Satt minst en halvtimme på toaletten utan att orka röra mig. Bara grät och grät.
Att i dessa situationer ha en sambo som jobbar 12-timmars nätter på helgerna och med andra ord är antingen på jobbet eller sover är inte optimalt. Men idag visade han återigen varför jag älskar honom. Trots att han jobbat hela natten och behöver sova kom han upp och bara kramade mig. Sen var han vaken tills frukosten var klar. Det enda jag behövde för att kunna sluta gråta och ta tag i dagen. Få känna att jag är inte ensam.
Nu ska jag ägna förmiddagen åt att kompensera lilla sessan för att jag skrek på henne vid nattningen igår och för att jag blev arg när hon vaknade inatt och för att jag började morgonen med att skälla på henne för att hon inte sover på natten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar