Att inse sina begränsningar...

... är inget som jag är bra på. Hatar att inte kunna göra något som jag i vanliga fall kan. Till exempel; idag så tog jag tag i att röja på vår ena altan. Den har under vintern blivit en förvaringsplats för sådant som ska köras iväg till tippen och det ser ju inte så kul ut. Nu är den i stort sett ren och fin igen. Några saker kvar att bära bort, men fick se mig besegrad. Kroppen sa helt enkelt ifrån i form av många, många sammandragningar och en molande smärta i bäckenet. Hatar att lämna något halvfärdigt, för jag vet att det kommer att fortsätta vara halvfärdigt i flera veckor. Och jag blir av någon dum anledning stressad av att inget blir färdigt. Sambon är expert på att säga att vi ska fixa saker, men sen blir det aldrig av om inte jag själv tar tag i det. Eller så påbörjar han något, men tröttnar halvvägs och påbörjar något nytt. Så då gör jag det själv, även om jag inser att jag borde ta det lite lugnt. Men vill ju inte ha allt kvar när lillebror kommer. Det är tillräckligt svårt att få något gjort med storasyster som "hjälp". Så ska ta och ringa mina föräldrar i veckan och se om vi kan låna deras släpkärrra så vi kan köra iväg allt. Annars vet jag ju att det slutar med att allt står kvar bredvid garaget istället för på altanen och då gör det ju varken till eller från. Ska höra om vi kan få låna deras motorsåg också... Sambon påbörjade nämligen fällning av plommonträd, men det tog stopp när det bara var stammen kvar. Tydligen för jobbigt att såga ner för hand. Så sedan några veckor tillbaka så har vi haft en trädstam med ett uppgrävt hål runt om ute i trädgården. Och en halvt uppgrävd buske. Men orkar inte tjata hela tiden om att han ska göra klart. Lättare att se till att det blir gjort själv.