Träning, magknip och sömnlösa nätter.

Nu har det gått en vecka sedan jag bestämde mig för att ta tag i att gå ner de sista 15gravidkilona. Med andra ord är det dags för en uppdatering av vikt, mått och en bild på magen. Kan ju börja med att säga att mina ambitioner om att köra styrka 5ggr/vecka och promenera lika ofta inte har uppnåtts. Tränade styrka måndag och tisdag, promenad blev det på torsdagen och sen inte mer. Så jag kan inte säga att jag hade några höga förhoppningar imorse när jag tog fram måttbandet, men tji fick jag.

140112                       140120

Midja: 92cm                90cm

Höfter: 104cm             102cm

Stuss: 112cm              110cm

Lår hö: 68cm               66cm

Lår vä: 67cm               65cm

Vikt: 85,0kg                    ?

Alla mått har alltså minskat med 2cm! Vikten får ett frågetecken för vågen behöver nya batterier. Men mått visar ju alltid bättre tycker jag :) Ska strax köra ett styrkepass innan prinsessan vaknar, ska bara slänga i mig frukosten först. Sen är det superfint väder ute så ska ta en promenad efter lunch när prinsessan har sin långa tupplur.

Dagens bild

Veckan med prinsessan har varit ganska påfrestande. Vårt lilla hjärta har fått magknip på kvällarna, skriker helt hysteriskt. Tror dock inte det är kolik, för det går att lindra genom att ändra liggläge. Kör på magmassage och hjälper henne att få ut luften genom att böja upp benen mot magen. Det funkar och skrikattackerna har blivit kortare och kortare. I lördags var hon vaken från kl 03 till kl 08 så då var vi trötta. Sov till 12 sen både jag och sambon. Så den dåliga sömnen har varit en bidragande faktor till att träningen uteblivit. Hoppas på att det går bättre denna vecka. 

Har tänkt på en annan sak. Det är verkligen inte accepterat i samhället att inte vara lycklig hela tiden när man fått barn. Om du säger något negativt får du genast en konstig blick. Men allt är inte rosaskimrande. Det är faktiskt väldigt jobbigt. Och nej jag går inte runt och ler hela tiden. Jag gråter av utmattning när jag sovit en timme på en hel natt och sessan gråter hysteriskt och jag som mamma inte kan hjälpa henne. Jag gråter för att jag är så trött och så maktlös, jag gråter för att jag känner mig som en dålig mamma som inte kan trösta mitt barn. Jag blir arg, både på sambon och på sessan. Blir arg på att jag inte får sova, tänker ofta varför kan du inte sova lika bra på natten som på dagen? Men om jag säger sanningen till någon då får jag en konstig blick, för jag ska ju vara lyckligast i världen. Och det är jag ju. Prinsessan är mitt allt och den kärlek jag känner för henne går inte att beskriva. Lyckan jag känner när jag håller henne i famnen är total. Men allt är inte rosaskimrande.