Jag kan inte med ord beskriva den kärlek jag känner när jag tittar på min underbara lilla dotter. När jag var gravid fick jag ofta höra att jag hade något underbart att se fram emot och de kompisar jag har som fått barn har alltid sagt att kärleken till sitt barn är oändlig. Och det är den verkligen. Men den går inte att förstå om man inte upplevt den. För mitt barn skulle jag göra vad som helst. Jag är inte längre viktigast. Visst kan jag bli arg och irriterad när hon gråter konstant, eller inte sover, men det går över så snabbt och jag får alltid dåligt samvete för att jag känt ilska. Hur kan man liksom bli arg på någon som är så underbar. Och mitt i denna lycka och kärlek längtar jag redan efter nästa barn. I mina tankar planerar jag redan för ett litet syskon. Och då får jag också dåligt samvete. Hur kan jag komma på tanken att önska ett till barn när jag har denna perfekta lilla tös? Jag får dåligt samvete för att jag inte har henne i mina tankar till 100%. Vet att jag inte är en dålig mamma för att jag längtar efter ett till barn, men ändå känns det så. Mitt fokus borde bara ligga på lilla sessan. Jag borde njuta av precis varenda liten minut, leva här och nu inte i framtiden. Men jag gör ju det. Jag har aldrig levt mer i nuet än jag gör nu. Om jag kunde skulle jag ge varje sekund av mitt liv till lilla sessan, men jag måste tänka lite på mig själv också. Och på relationen mellan mig och min sambo. Det är så lätt att glömma varandra. Så lätt att bara bli mamma och pappa. Men jag kan få dåligt samvete för det också. Att jag inte sitter kvar med sessan i famnen om hon somnat där. Om jag lägger henne i hennes säng för att istället krypa upp i sambons famn och titta på en film.
Att bli mamma är det mest underbara i hela världen, men också det mest komplicerade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar