Psykbryt.

Vad är det egentligen för fel på mig? Börjar seriöst tro att jag är typ manodepressiv eller något. Eller i alla fall deprimerad. För så som det var imorse kan det inte vara bara på grund av trötthet eller?

Så här var det. Det började redan under natten. Sessan somnade vid kl 20, men sov sen jätteoroligt så jag vaggade och stoppade i nappen från kl 23-00:45. Då ammade hon och sen sov hon lugnt till kl 03:30. Då vaknade hon och var klarvaken. Det var då det brast för mig som bara sovit 2,5 timma. Jag började gråta hejdlöst. Och fortsatte gråta tills sessan somnade efter amning kl 05:30. Då lyckades även jag somna och så sov vi till kl 9. Dödstrött, men ändå på helt okej humör. Det varade ju i cirka 20 minuter. När sessan inte ville ha morgongröten brast det igen och jag grät hejdlöst fram till kl 11.  Under dessa gråtattacker växlar jag mellan extrem självömkan och ilska. Idag kände jag att jag var världens sämsta mamma som inte kan få min dotter att sova lugnt en hel natt samtidigt som jag var så arg inombords på sessan för att hon inte ville sova och inte äta sin gröt. Sa till och med till sambon att jag inte vill ha några mer barn, men det vill jag ju. Ville inte veta av sessan heller och det gav mig jättedåligt samvete och så blev jag arg på mig själv som inte klarar av att vara en mamma. Ja typ så gick det runt. Allt uppförstorat och jag sa till sambon att det aldrig kommer att funka att sluta amma och att jag lika gärna kan ringa chefen och säga att jag inte kommer att kunna jobba i sommar för jag måste amma sessan. Efter en timme ungefär tog sambon med sig sessan ut på en promenad. Det var det jag behövde för att lugna mig. Att få vara själv. Och när de kom tillbaka hade jag så himla dåligt samvete så jag gick runt med sessan på armen i en timme och talade om för henne hur mycket jag älskar henne. För det gör jag. Jag kan inte tänka mig ett liv utan henne. Hon är mitt allt. Resten av dagen har jag varit trött, men inget arg eller ledsen. Har inte spelat någon roll vilket humör sessan varit på, jag har kunnat hantera det utan problem. Så varför bryter jag då ihop så här ibland?

Kan det verkligen vara bara trötthet? Eller är det för att jag har så himla stort kontrollbehov och det här kan jag inte kontrollera till hundra procent? Sessan gör ju som hon vill menar jag. Och är det då så att jag kan acceptera det till en viss gräns och sen så brister det? Eller är jag helt enkelt sjuk? Hade ju ganska kraftiga humörsvägningar redan innan graviditeten. Konstigt nog blev de bättre när jag var gravid. Eller är det något hormonellt?

Så många frågor, så några svar.