V 21+0

Herregud vad tiden går fort! Snart är juni här och vi får träffa lillebror.

Dagens mage

Ju längre denna graviditet går desto oftare dyker tanken upp; kommer jag klara av att vara mamma till två små? Självklart kommer jag det, men många gånger tvivlar jag. Anledningen till mina tvivel är att jag just nu har noll tålamod med våran supertrotsiga lilla ettåring. Hon driver mig till vansinne vissa dagar. Allt jag gör är att säga "nej" känns det som. Och allt hon gör är att göra om samma sak som jag sagt nej till 1 miljon gånger till. Försöker verkligen att vara lugn och bara vara konsekvent, men det händer ju minst en gång per dag att jag tappar tålamodet och istället skäller på henne. Som att hon lyssnar bättre på det liksom... Inte alls. Det leder bara till att hon blir ledsen och jag får dåligt samvete vilket i sin tur går ut över sambon. Stackars min sambo, allt som han får stå ut med och allt han får skulden för. Känner mig konstant grinig och arg och trivs inte alls med mig själv och hur jag är just nu. Känner verkligen att jag behöver få göra saker för min egen skull, men det är inte lätt att kunna ta sig den tiden. Inte med en sambo som jobbar 100% skift och en liten tjej som är så extremt mammig att ingen annan duger. Sambon får inte göra något med henne, inte mata, inte leka, inte läsa för etc., om jag är hemma. Då är det bara jag som gäller och hon puttar helt enkelt bort honom eller skriker. Skapligt påfrestande kan jag tala om. Det leder ju till att jag får allt ansvar även när sambon är ledig vilket i sin tur gör att jag inte får någon tid för mig själv förrän lilla sessan somnat för natten. Men då är jag ofta så trött så jag brukar orka vara vaken en timma innan jag också somnar. Så ingen egentid och ingen sambotid men väldigt mycket sessantid kan väl sammanfatta hur mitt liv ser ut just nu. Och det är där mitt tvivel kommer in. Om jag känner mig helt slut psykiskt och fysiskt redan nu när jag bara har sessan att ta hand om, hur ska jag då klara av att ta hand om ett litet barn till? Och hur ska jag orka med att även ge sambon uppmärksamhet? Det gör jag ju inte ens nu, känns som att det enda jag gör är att gnäller på honom för att han inte hjälper till mer hemma så att jag får vila, även när han har tvättat, lagat mat och diskat. Även då gnäller jag, fast jag inte vill vara gnällig så bara svämmar det över. Funderar på att hitta på något för sambon när han fyller 30 i mars. Typ ordna barnvakt åt sessan, boka bord på någon restaurang, kanske bio och bara umgås vi två. Känns som att det kan behövas innan lillebror kommer. Få vara bara pojkvän och flickvän för en helg.