Deppigt

Den här veckan känns allt lite jobbigt. Inte livet med sessan, men jag känner mig inte på topp. Har tänkt mycket varje dag på ett eventuellt syskon till sessan (jag vet, helt onödigt att gå och oroa sig över det redan nu) och det gör mig lite nedstämd. Jag är helt säker på att det kommer att ta lika lång tid med barn nummer 2. Vet inte varför jag har fått för mig det, men hittar saker hela tiden som jag tycker tyder på att PCO:n är likadan nu som innan.

1. Finnarna har börjat komma tillbaka. Inte bara i ansiktet utan på axlar, armar och rygg. Precis som de gjorde när jag slutade med p-pillrena. Det är inte lika kraftigt än, men jag tycker det kommer fler och fler för varje dag.

2. Molande i nedre delen av magen. Hade jag alltid förr, det försvann under graviditeten och nu är det tillbaka.

3. Ingen mens. Vet att den kanske inte kommer så länge jag ammar, men jag känner mig säker på att den inte kommer då heller.

Funderar på om vi kommer att orka gå igenom alla behandlingar igen, med allt vad det innebär med planerat sex, sprutor och ultraljud. Och hur kommer det att funka nu när vi har en liten att ta hänsyn till.

Förutom allt kring PCO:n har jag även börjat besväras av mina extra kilon. Jag vill bara att de ska försvinna nu, nu, nu. Om det inte vore för att jag ammade skulle jag antagligen falla tillbaka i gamla vanor, med andra ord hoppa över måltider. Försöker att inte tänka på vikten, men det går inget vidare. Just nu känns 10kg som en omöjlighet. Som att jag aldrig kommer att bli av med dem. Vet ju att jag måste röra mer på mig för att lyckas, men trots att jag vill bli av med mina gravidkilon kan jag inte motivera mig till att gå ut på promenad varje dag. Inte när det är grått och trist ute. Då är jag hellre inne och bara myser med sessan. Jag är bra på att tänka och planera hur jag ska träna för att gå ner i vikt, men inte lika bra på att verkställa det. Om någon har några bra tips på hur jag motiverar mig själv att komma igång med träningen så tar jag tacksamt emot dem. Största problemet är nog att jag vill ha resultat nu, inte om några månader.

I och med att jag är inne i en grubblar period så har även oron för sessan ökat. Varje dag hittar jag något nytt att oroa mig för. Allt det där som jag trodde jag skulle oroa mig för, men som jag inte varit orolig för är jag nu orolig för. Jag oroar mig för att hon ska sluta andas när hon sover, att hon inte växer som hon ska, att hon ska bli sjuk. Ja allt möjligt helt enkelt. Känner att en del av oron säkerligen beror på att det nu bara är kontroll på BVC 1ggr/månad. Kontrollfreak som jag är skulle jag helst fortsätta gå och väga och mäta sessan varje vecka. Men mitt i allt så vet jag att jag stressar upp mig och att det inte finns något som tyder på att det skulle vara något fel på sessan. Och tur är väl det, annars skulle jag nog ringa BVC dagligen.

Som tur är vet jag att de här grubblarperioderna går över. Ofta håller de i sig någon vecka eller två och sen är det som bortblåst.

Gud vilket gnälligt inlägg det här blev, men behövde skriva av mig lite.