Jag är rädd. Rädd för att det ska bli negativt på testen. Rädd för att mensen ska komma. Rädd för att vi aldrig kommer att få vårat efterlängtade barn. Samtidigt är jag rädd för att det ska bli ett plus. Rädd för att det blir ett nytt missfall. Rädd för att få plus efter plus och missfall efter missfall. Rädd för att det ska vara något mer fel än bara PCO. Vet att det är mig det är fel på. Sambon hade normalt spermaprov så inget konstigt hos honom. Ibland känns allt så grymt. Svårt att bli gravid och sen när jag väl blir det slutar det i missfall. Fast enligt min nya gyn har jag inte svårt att bli gravid. Inte med tanke på att jag blev gravid på första ägglossningen. Enligt henne har jag inte en 27-årings äggstockar utan en 20-årings. Antar att hon syftar till PCO och att man inte släpper ägg som vanligt och därför har lika många kvar som en 20-åring. Hon sa även att hon inte känner någon oro eller stress att jag inte ska bli gravid eller börjar bli för gammal. Rent fysiskt finns det inget som skyndar på. Men sen sa hon även att mentalt är det en annan sak. Och där har hon rätt. Jag är rädd för att inte få barn eller att jag blir för gammal. Jag känner mig gammal, jag vill inte ha mitt första barn efter 30. Det var därför jag valde metformin i kombination med Puregon. Hade valet kommit i början då 2011 hade jag kanske valt annorlunda. Då hade jag inte haft samma känsla av stress. För då hade jag fortfarande den inställningen att händer det så händer det. Den inställningen har jag inte längre. Nu vet jag att det är liten chans att det händer om jag inte får hjälp med att stimulera ägglossning. Bara den vetskapen gör att mitt hopp minskar och rädslan ökar. Vill bara slippa oron och rädslan nu. Men vet ju att jag kommer att oroa mig ända fram tills ett eventuellt barn är fött och ligger säkert i min famn. Och framförallt kommer jag inte att slappna av innan vi passerat v 5+0. Det var ju då missfallet startade sist. Kanske kan bli lite lugn av att göra ett tidigt VUL i typ v8. För att se det lilla hjärtat slå. Men framförallt tror jag oron släpper efter att man gjort rutinultraljud och vet att allt är bra.
Varför så mycket rädsla? Och varför så lite hopp och lycka?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar